Aftonbladet – 23 november 1859, sida 3

komma brist5i kassan och verkställagalla föreskrifna utgifter. De fera förslag, som för detta ändamål bragtes å bane, strandade, som det syntes mig, mot regeringens anspråk att i första hand omhänder taga ic väsentligaste bevillningsmedien, äfvensom mot de förvaltande verkens fordran, att hvart för sig anses såsom en af det hela oberoende myndighet, med rättighet att inom sitt område sköta kassan utan afseende på omöjligheten att åt hvarderas rörelse hålla särskilt förlag. Följden visar sig nu, då statskontoret är skyldigt riksgäldsdskontoret 4,140,440: 72, som bort vara betalda, oberäknade de 966,200 rdr, hvaraf ;ftergift fordras. Regeringens förslag visar samma mdseende för embetsverkens anspråk, som förra rikslagen tillintetgjorde alla bemödanden att bringa ordning i detta förhållande; och om rikets ständer anse sig böra förfara på samma sätt, så kan det visserligen blifva nödigt att vidtaga någon åtgärd för be. edande af särskilta medel för ändamålet. Detta kan lock ske på flera sätt, men af alla dessa är det nu öreslagna tillgörandet det för de skattedragande nest betungande, cmedan det i sjelfva verket innevär att af skattemedlen fastlåsa för alla tider några nillioner, hvilka sålunda aldrig skulle komma att beicka motsvarande anslag. -Likasom den äldre grundonden, skulle dessa medel välicke undandragas statserket, men aldrig kunna disponeras. Villigt medfves dock, att denna utväg är den för styrelsen och rvaltningen beqvämligaste, äfvensomatt den gör s-dana kontroller öfverfödiga, som påkallas, derest ör ändamålet skulle ifrågakomma dylika anstalter om i andra länder vanligen begagnas. Då utom den inskning i riksgäldskontorets tillgångar, som är gasatt, förslaget jemväl skulle medföra, att det odade öfverskottet af detta årets inkomster skulle nedtagas, torde, om äfven ingen annan invändning not förslaget kunde göras, ögonblicket för dess framtällandr vara så illa valdt, att jag betviflar, att det an vinna framgång. Om regeringen vid sista rikslagen understödt de förslag till bränvinsbränningens rigifvande, som då förekommo, och i sammanhang lermed gjort det nu framställda förslaget, så hade detta sannolikt då vunnit understöd af alla dem, som leri sett en utväg att undan förstörelsen rädda hvad äddas kunde. Jemte det regeringen äskat bibehållande af samtiga de vid sista riksdagen beviljade löneanslag, har illika blifvit förordadt,att definitiva lönestater i enighet dermed skulle fastställas, Äfven med vatagande att i allmänhet löneförhöjningar varit ch äro erforderliga, vill det synas att de geaom den tillfälliga utgången af en mängd voteringar bestämda anslagen kunnat både fordra och tåla en revision; och för min del hade jag väntat att on sådan egtrum, åtminstonei den syftning, att åstadkomma nedsättning i de högre lönebeloppen, som icke at majoriteterna i borgareoch bondestånden godkändes. Såvidt jag förmått uppfatta de af hr finansninistern för löneförhöjningärnes bibehållande anörda skäl, synas desamma inskränka sig dertill, att ladugårdsprodukter för till:ället äro dyra, och att rikets ständer uti skrifvelse af den 3 Februari 1855 erkänt, att de förhållanden, som föranledt regeringens proposition om löneförhöjningarne vid början af 1856 års riksdag, då ännu fortforo. Det är illa, om hr finansministern, som har plats på riddarhuset, icke begagnat sin rätt till deltagande i förhandlingarne, rörande åtminstone 7:de hufvudtiteln; men att denna och de föregående hufvudtitlarne voro hufvudsakligen pröfvade före Novemberkatastrofen borde dock icke hafva undfallit honom, likasom ständernas oförmåga att ändra sina fattade beslut eller att stanna på den beträdda banan synes mig icke hafva bort begagnas på sätt som skett. I allt fall är det icke nu fråga om förhållandena i Februari 1858, utan om den närvarande ställningen; och en särskilt grund för lönernas lämpande efter denna finnes visserligen i den ömständighet, att vid sista riksdagen embetsmännen icke nöjde sig med förhöjningen under den statsregleriog, som då förestod, utan fordrade och erhöllo ersättning för de ökade kostnaderna under året 1857. Löneförhöjningarne vid sista riksdagen hade dock en annan orsak, huru mycket man än till sin egen skada äflades att göra gällande den tillfälliga dyrheten, och eburu denna icke kunde blifva uian allt inflytande, hade den icke bort framhå i den grad, som skedde, lika litet som den f et felslagna höskörden nu bör utgöra anledning till bibehållande af den öfverdrifna tillökning, som som på nyssnämnde sätt bereddes. Det allmänna anspråket på ökade beqvämligheter, som genomgår alla klasser sf medborgare, och det i allmänhet förändrade lefnadssättet, som i betydlig mån närmat till hvarandra rikedomens företrädesrättigheter och fordringarne hos än bergade ställningen, är, efter min uppfattning, den verkliga grunden för löneförhöjningarnes billighet och nödvändighet; och så länge åtskilnaden mellan tjenstebefattningarne bestämmes, icke af arbetets beskaffenhet, utan af en ofta på fördom grundad rangordning, skola anspråken på löneförhöjning vara lika giltiga för alla tjenstemännen. Det är ock lika klart, att statsverket på detta sätt skall utöfver böfvan betungas. Att under sådana förhållanden öfva rättvisa är svårt. Om man likväl antager, att regleringen vid sista riksdagen närmare och bättre än förut bestämde löneförhållandena mellan de olika tjensterna, och icke åter vill blottställa sig för mödan att göra en ny reglering, som lärer lyckas föga bättre, men medtaga mycken tid, så torde billigheten mot tjenstemännen på ena sidan och rättvisan mot de skattdragande på den andra lämpligast förlikas på det sätt, att en nedsättning, beräknad procentvis, sker, med iakttagande att ingen erhåller mindre än han hade före löneförhöjningen, och med de undantag, som torde blifva nödvändiga, om man erkänner att domrarne skola aflönas efter annan grund än andra, eljest med dem jemförliga embetsmän. En såan procent kan då beräkpas å lönens hela nuvaande belopp,. och föreslår jag, att afdragsprocenten i allmänhet bestämmes till 12, procent. ä lönebeloppet, sådant det i sista staten är utfördt. Jag medgifver dock, att under särskilt öfverläggning bör komma, om icke de lägsta lönesatserna böra bibehållas eller efter en lägre procentberäkning minskas, varjemte jag bestämdt yrkar, att de löneanslag, om höjdes genom votering i förstärkt statsutskott, måtte undergå en särskilt revision. Af den kongl. propositionen inhemtas vidare, att regeringen icke ämnar fästa afseende på rikets ständers mening beträffande regleringen af arbetet inom statsexpeditionerna, likasom ock att förändrade organisationer af öfriga embetsverken icke för det närvarande äro tillämnad2. Den organisation, som sista riksdagen eftersträfvades, hade till mål, att dugligheten och insigterna skulle erhålla utrymme att göra sig gällande, och att den yngre tjenstemannen, under det han förvärfvade den erforderliga vanan och crfarenheten, skulle erhålla fiågon ersättning motsvaande hans arbete. Kanslistoch kopisttjensternas indragning var ett medel för detta mål. Det fordras alltså att visa, antingen att sjelfva målet är oriktigt och icke värdt att eftersträfva, eller ock att det icke kan vinnas på det föreslagna sättet, eller att det uppnås fullständigare genom bibehållande af den nuvarande organisationen. Något spår till en RETORIKEN SEN Se RS jägarne, som vid dessa tillfällen är till fots och väpnade med långa lansar, inväntar och mottar hans anfall på lansspetsarna. Vid dessa jagter eller fäktningar mot tjurar på öppna fältet (Toros de Vega) inträffar nästan alltid olvekshändelser. Strid mot tiurar är således