banan och täflar i att visa sitt mod och sin färdighet i det nationella vilda nöjet. Picadoren har då en ypperlig och modig häst, ej som i de vanliga Corridas, ett darrande gammalt ök, som blott derföre ej skickats till slagtarn, att det lika så gerna kunde stickas ihjäl af tjuren. Vid dessa gammaldags eller utomordentliga tjurfäktningar dödas tjuren af ryttaren, Picadoren; mannen med värjan, Espadan, förekommer ej alls: Picadoren är vid dessa fäktningar beväpnad med en kort, knappt två alnar lång band-pik, rejoncillo, med en lång och skarpslipad spetss Han undviker tjurens anfall genom sin skicklighet såsom ryttare och genom hästens vigliet, och när då tjuren har rusat förbi, förföljer han honom, rider upp vid sidan af honom och stöter sin lilla pik i hans rygg, hvilket dock ej får ske på något annat ställe af ryggen än det, hvilket Spanioren kallar la eruz, d. v. 8 midt öfver frambogarna. Lansen genomborrar tjurens ryggmärg, och det rasande djuret störtar såsom slaget af blixten. Men det är ej blott vid dessa utomordentliga tillfällen, som personer, icke hörande till yrket, tar del i tjurfäktning. Mången rik amatör har ännu i dag sin enskilda plaza de toros, der han och hans vänner roar sig privatim med dessa farliga öfningar. För ett år sedan hade t. ex. några unga män af den högre klassen i Barcelona slagit sig ihop, köpt tjurar och öfrigt tillbehör, bildat en cuadrilia och utförde en fullständig Corrida de Toros. Äfven den större allmänheten inskränker sig ej till att endast vara åskådare. Vid de fäktningar mot ungtjurar, eller 8. k. novillos, som under vintern hålls i Madrid, hoppar hvem som vill ned i banan och deltar i striden, hvilken då likväl blott består i att till det yttersta reta ungtjurarna, ej döda dem. Men ej nog med. dessa fäktningar i stängda banor, äfven på öppna fältet har man ett slags tjurfäktningar eller tjurjagter. Till detta ändamål släpper man halfvilda tjurar på någon af de stora, öde slätterna, af hvilka Spanien har godt förråd. Tjuren hetsas med hundar, och