Aftonbladet – 23 november 1859, sida 3

ninguna grazian, stod det i den formliga reeensionen öfver tjurfäktningen i morgondagens tidningsblad — och kunde ej förmås till något allvarsamt anfall. Folket öfveröste honom med skymford och med ett hagel af käppar och hattar — förgäfves! Då skrek man: perrosn, hundarna! 2 Slutligen, fast dröjande, gaf Presidenter sitt bifall. Alla både picadorer och capas lemnade då banan, dit nu blodbundarna insläpptes. Samma race af blodhundar, som spaniorerna efter upptäckten af Amerika begagnade till jagt efter infödingarna, indianerna, och som än i dag begagnas af Nordamerikas plantage-egare till jagt efter förrymda negerslafvar. I början kastade tjuren en och atinan af hundarna i luften och ristade upp magen på ett Par stycken; men snart framgick han blott med möda, vrålande af ångest, och behängd med knippor af dessa blodiglar. Då framträdde el Cachetero och dödade honom skymtligt, a traicioa (på förrädarvis), genom ett värjstygn bakifrån, igenom buken. Hvem erkänner ej, att hela detta skådespel är grymt och fördömligt! Sorgligt vore att se något sådant i sitt eget land; men nekas kan ej, att för en resande, en främling, är det intressant och karakteristiskt att åse. Troligen underhålles af tjurfäktningarna grymhet och blodtörst bland folket; men kanske äfven mod och dödsförakt. 1 äldre tider var ej Toreron (Tjurfäktaren) betald, utan den högsta adeln hade sitt nöje ock sin stolthet i att uppträda i dessa fäkt ningar. Detta afskaffades — i Philip den 3:djes tid, tror jag — och att vara Torero blef-ett yrke. Ännu i dag likväl, vid kröningar eller andra utomordentliga högtidstillfällen, tillställer man tjurfäktningar på det gamla viset. Tull tjurfäktningsbana begägnas vanligen ett torg i Madrid. I fönsterna, på balkon erna, inda upp på takena, trängs då åskådare. Kungliga familjen sitter under en tronhimmel, på en särskildt uppbyggd tribun. Då stiger, som fordom,den högsta adeln ned i