Aftonbladet – 23 november 1859, sida 3

gån i landet, torde jag, då ett omdöme skall fällas om denna, sådan den nu visar sig, kunna gå så långt att påstå, att följderna af 1857 års kris ännu icke äro öfverståndna, och att, om icke utländska lån komma att upptagas, ett prisfall, hvad fastigheter beträffar, måste inträffa. Mångens ekonomiska bestånd, är är ännu allvarsamt hotadt, och att ställnihgen nog allmänt är brydsam, kan icke bestridas. Riksbankens ställning bär ock i sin mån vittne om det verkliga förhållandet. Inom det statsfinansiella området är ställningen föga ljusare: Riksgäldskontcrets räkenskaper visa visserligen under året 1858 en ökad behållning, men oaktadt 1856 års öfverskotter, i det närmaste 6 millioner, ingått bland årets inkomster, uppgår det beräknade öfverskottet endast till 148,741 rdr 12 öre; men i sjelfva verket förbytes letsamma till en betydlig brist, enär det bland till sångarne upptagna bidrag från statsverket för år 1858, 966,200 rår, icke kan af statsverket utgå. Detta härleder sig derifrån, att tullinkomsterna för ir 1858 med ungefär nämnda belopp understigit hvad påräknadt varit; hvarföre regeringen föreslagit, att statsverket skall befrias från utgifvande af nyssnämnde bidrag. Denna brist hade regeringen väl kunnat örekomma, om den, då bristen i tullinkomsterna reian i första hälften af året kunde beräknas, uppskjuit att använda sådana beviljade anslag, som icke ovilkorligen erfordrades, eller åtminstone så hushållat med förslagsanslagen, att dessa betydligt understigit de i riksstaten utförda beloppen. Att så skett är !ock icke sannolikt, då något meddelande derom i len kongl. propositionen icke förekommer, utan tvärt;m några af förslagsanslagen blifvit till förhöjning Sreslagna. Riksgäldskontoret synes således hotadt ned ytterligare tillskott för betäckande af brister i 1858 års förslagsanslag, och det är tyvärr all anledning att befara, att under balansen för 1858 blir för viksgäldskontoret större än de 817,458 rdr 88 öre, hvartill den, efter hvad ofvan är nämnåt, nu visar sig uppgå. Då statens tillgångar undergått sådana förändringar och välmågan i landet betydligt aftagit, så frå sas billigt, om det är möjligt, att staten det oaktadt skall och bör åtaga sig att bibehålla embetsmännens löner och alla öfriga vid förra riksdagen beviljade anslag till enahanda belopp, som då medgåfvos? I fseende på flertalet af dessa utgifter kan med visshet sägas, att de bestämda beloppen vida öfverskredo hvad som bort fordras och beviljas, äfven med afseende å de dåvarande förhållandena och tillgångarne och ingen, som deltog i riksdagens förhandlingar, kan ör sig dölja, att den af jernvägstvisten föranledda olyckliga splittringen emellan borgareoch bondestånden, och ännu mera inom dessa stånd, var egentliga orsaken till riksdagens resultater i anslagsfrågorna. Jaktadt den framgång, anslagsfordringarne sålunda erhöllo inom bemälte stånd, blef dock det vanliga maskineriet, det förstärkta statsutskottet, begagnadt, ör att uttaga än högre belopp; och regeringen hade l icke den takten att låta sådant falla, som icke beviljats af majoriteterna i de nämnda stånden. De under sådana förhållanden tillkomna anslagen kunna i allmänhet icke vara annat än öfverdrifna och attå söka bibehålla dem, sedan landet, icke mindre i na-å tionalskonomiskt hänseende, än i statsfinansiel meaing, skridit tillbaka, synes åtminstone mig vara en fordran, så utöfver rimlighetens gräns, att jag icke skulle underlåta att uttala mig derom i än kraftigare ord, om jag icke befarade, att derigenom åt denna framställning gifva skenet af en syftning, som jag icke afser, utan tvärtom vill undvika. Det är alla tänkande medborgares meningar jag sträfvar attförena i den åsigt, att besparingar och nedsättningar måste ega rum; och jag har med det föregående endast velat visa, huru litet rikets ständers beslut vid sista riksdagen, med afseende så väl å omständigheterna för deras tillkomst, som å deras beskaffenhet och följd, äro lämpliga att tjena till grund för den statsreglering, vi nu under helt förändrade förhållanden gå att för kommande tre år uppgöra. Den åsigt, jag sålunda framställt, skall sannolikt i första rummet bemötas med den invändning, att, oaktådt statensfinanser undergått en så stor förändring, tillgångar till de föreslagna utgifterna likväl icke saknas. Målet är väl icke att använda tillgångarne, utan att göra det på ett för det hela nyttigt och fruktbringande sätt; men i allt fall torde beräkningarne af tillgångarne förtjena sin särskilta uppmärksamhet, och beder jag att för ledning af denna få yttra några ord. Utan att nu inlåta mig i någor granskning utaf en hvar af de särskilta titlar, som bilda statens inkomster, vill jag för närvarande endast yttra beträffande tullintraden, att densamma väl möjligen kan lemna de påräknade tio millionerna, dock endast för det fall, at: större utländska lån komma att upptagas för sta(ens räkning elle af cnskilda bolag. Om det är att hoppas, att nationen icke vill konsumera sitt kapital, 4 måste, under fallande priser å vigtiga export rtilar och, en, mindre god skörd, begäret att konsumera inskränkas. Sker icke detta, så är dået att befara, att hvad som skulle användas för att återställ. dea ofelbart störda jemnvigten i finanserna i stället konsumeras. Om icke särdeles lyckliga konjunkturer mellankomma, skall dock en inskränkning förr eller sednare blifva nödvändig och jemväl medföra en nedsatt tullinkomst. För min del tror jag, att det vore lyctligare, om man kunde besluta sig för dessa inskränkningar, ju förr dess hellre, och att det vore vackrare att bygga sina beräkningar på landets klokhet än på dess misstag. Deremot anser jag den af K. M:t äskade förhöjningen i bränvinsskätten i intet fall böra och icke heller kunna vinna rikets ständers bifall. Det kan v 1 icke bestridas, att lagstiftningen rörande bränvinsbränningen tarfva förbättring, men om den nu bestämda skatten i verkligheten uttages för hvarje till-: verkad kanna, så är allt tillgjordt, som en väl beräknad lagstiftning kan åstadkomma till förhindrande af en öfverflödig bränvi skonsumtion, och sanmnolikt-: skall genom en sådan åtgärd tillverkningen ytterligare nedgå och således målet vinnas utan att varan fö det oundgängliga behofvet öfver måttan fördyras. Reformen i bränvinslagstiftningen har medfört den moraliska vinst, som åsyftades, och landet har jemväl, i följd af den minskade bränvinstilverkningen, kunnat utföra en större : ängd spanmål. I dessa hänseenden hafva förhoppningarne verkliggjorts till allmän belåtenket. Icke så i fråga om bränvinsskattens användande. Den allmänna meningen mottog med tillfredsställelse denna förhöjning i utgifter, under för hoppning, att densamma skulle åtminstone till större delen användas till befodrande af jernvägsanläggningarne; men den har i stället blifvit ettmedelför tillökning i sådana omkostnader, hvarför äfven förut tillgångar till behöfligt belopp icke saknades. Om än en eller annan af statsinstitutionerna vunnit i utveckliug och förbättring genom de rikligare anslag, hvaftill bränvinsskatten lemnat tillgång, så har dock med densamma icke på långt när åstadkommits hvad man åsyftade och hvad man hoppades. Under sådana förhållanden saknas all anledning att antaga, att folket vill vidkännas en förhöjning i denna äfgift, och då det icke lärer kunna anses riktigt ellerå1l de ninguna grazian, stod det i den formliga re-! censionen öfver tjurfäktningen i morgonda-: gens tidningsblad — och kunde ej förmås till I. något allvarsamt anfall. Folket öfveröste ho-j: nom med skymford och med ett hagel af käppar och hattar — förgäfves! Då skrek :