Aftonbladet – 23 november 1859, sida 2

små, äfvenledes svarta, kappor på ena axeln; sammetsbaretter med svarta plymer på hufvudet och vid sidan långa värjor. Som folket skrek öfverljudt på alla håll, så Var naturligtvis alguazilernas bästar alldeles förskrämda, stegrade och slog, och, som de ej sjelfva tycktes vara några utmärkta ryttare, så gick deras ridt litet på sin hals,, som man säger, och hvarje förbängning framkallade ofantliga skrattsalfvor. Ändtligen hade de fått sina hästar fram till skranket, rätt under Presidentens plats, och med mössorna i hand begärde de nyckeln till tjurarnas rum. Presidenten kastade ned den, och alguazilen red vert öfver banan och lemnade den till vaktaren vid tjurarnas dörr, hvarpå han i sträckt galopp, under folkmassans hvisslingar och skratt, flydde ut ur banan. All denna oskicklighet i ridning och låtsade rädsla, hör, tror jag, så att säga, till piecen; ty den förekommer vid alla tjurfäktningar, — Tjurarnas rum, liksom vilddjurenas fordom i romarnas circus, är beläget under åskådarplatserna på solsidan. Här har tjuren stått hela dagen i ett qvaft hvalf, upphettadt af solglöden, så att blodet har stigit honom till hufvudet, och han blifvit vild af raseri. Den första tjuren var en svart andalusier med långa krokiga horn, från La ganaderia (bjord) de don Joaquin Mazpules, sade affichen och hade till igenkänningstecken en hvit sidenbandros, divisa blanca. Bandrosen var fästad med en hulling i nacken. Tjurfäktningen är grym följdriktigt in i minsta småsak. Albaniquero, så hette tjuren, kom instörtandes med några väldiga språng, stannade midt på banan och såg sig om, flåsande och rytande af vildhet. Genast omgafs han af Capas, som med sina röda kappor, hvilka de svängde framför honom, retade honom till anfall och förföljelse; men alltid hoppade de öfver planket, just i det ögonblick han skulle upphinna dem. fjuren tycktes börja anställa betraktelser öfver saken och inse, att här borde användas någon beräkning, och att troligt vöre, att det skulle löna sig bättre att anfalla nå