Aftonbladet – 23 november 1859, sida 2

land och Tyskland likaså. Och om i Danmark väl kaplaner finnas, är deras antal jemförelsevis ringa mot hos oss. De äro hos ogs en lemning ifrån en tid, då, sedan den kyrkliga srättningen redan blifvit oranad samt kyrkoherdarne redan blifvit försedda med sina boställen, sin tionde samt andra emolumenter, medbjelpare efter hand antogos (och uti vidsträcktare församlingar äfven verkligen voro af nöden) samt sedermera försågos med små boställen samt af församlingarne äfven kommo. i åtnjutande af vissa gärder till deras underhåll, och härigenom efterhand upphöjdes till permamenta ordinarie tjenstemän, i hvilkas ställe nu en annan klass af extraordinarier tillskapades. Vi se ingen fördel, men väl flerahanda olägenheter af komministrarnes bibehållande såsom en särskild tjenstegrad. Vi mäkta icke inse t. ex., hvarföre i pastorater, bestående af tvenne stora församlingar, och hvarest obestridligen tvenne presterliga tjenstemän erfordras, den ena skall åtnjuta nästan alla löneförmånerna af församlingarne samt hafva ett slags inspektion öfver den andre embetsbrodern, under det de båda i sjelfva verket bestrida samma embete. Otvifvelaktigt skulle kallet vinna, om såväl den ene som den andre vore lika sjelfständig, hvar och en uti sin församling, samt åtnjöte samma löneförmåner och anseende. Vi hålla derföre före, att uti pastorater, bestående af flera församlingar, dessa böra klyfvas, samt, derest församlingarne icke äro så små, att de ej kunna behörigen vårdas af en enda själasörjare, särskild pastor för dem tillförordnas, samt i församlingar åter, der både pastor och komministrar finnas vid samma altare, komministraturerna indragas, såframt de icke påkallas af församlingens storlek och folkmängd, men uti andra församlingar åter församlingarne fördelas i distrikter mellan pastor och komministrarne, så att så väl de sednare som de förre hafva hvar och en sitt särskilta distrikt att vårda, i likhet med hvad i Stockholm blifvit föreslaget. Efter en sådan anordning af embetsmannabefattningarne återstår ingen rimlig grund, hvarföre mellan pastorer och komministrar, der de sednare bibehållas, någon betydande olikhet i lönevilkor bör ega rum. Men ännu mindre förmå vi inse, hvarföre annars mellan innebafvare af samma embete någon olikhet lönevilkor bör bibehållas, der denna icke föranledes af lokala skiljaktigheter ilefnadskostnader. Man invänder kanhända, att för lärdomens uppmuntran visså fetare pastorater böra finnas. Men med det presterliga källets natur kan icke vara förenligt att förehålla öfverflödande timliga håfvor såsom målet för ingåendet i detsamma. Ej heller tro vi det hos församlingarne böra möta motstånd, om, sedan presterskapet sjelft upphör att omedelbarligen uppbära sina löneinkomster, utan dessa ingå till en gemensam aflöningskassa, de också, i likhet med alla andra statsoch kommunala utskylder, fördelag på det sätt, som afseendet på kyrkans bästa och hela samhällets väl kräfver. En annan fråga kunna vi i sammanhang hörmed icke heller tillbakahålla, nemligen om det skulle vara enligt, med prestens kall eller påkalladt af den kyrkliga inrättningen, att presten nödvändigt skall vara jordbrukare. Det säger sig af 8 sjelft, att hvarje prest bör hafva nödiga boställshus samt jemte dessa på landet jord för trädgård och potatesland, foder för ett par hästar och några kor. Men dessa förmåner kunde såsom undantag lätteligen betingas, till och med om de boställen, som af presten bebos, blefve utarrenderade. Ett icke sällan vidlyftigt jordbruk fordrar numera mestadels sin man; och icke litet fara värdt är, att, der man med det presterliga kallets åligganden äfven måste förena jordbrukarens helt olikartade bestyr och omsorger, endera deraf måste lida: H. M. konungen har i dag hållit konseli.