Aftonbladet – 23 november 1859, sida 2

mindre, följaktligen lida nöd och brist, skall kunna afhjelpas i någon mån genom denisarcma. Uti den kongl. propositionen är nemligen föreslaget, att afgiften, som utgår af en :församhng, eller inkomster, som till följd af j bidrag från densamma tillfalla dess presterö ej må till afiönande af annan församerforderligt, men andra deremot vida lings prest användas. De utskylder, hvilka erläggas af hvarje församling eller pastorat till dess presterskap och hvilka ingå till den gemensamma aflöningskassan, skola alltså fortfarande utassigneras till dess presterskap till samma belopp so a Fitintills. De enda meiel, som kunna å erstå till svagt och otilläckligt aflönade prestmäns löneförbättring, ro. alltså de, som genom indragandet af statsnslag eller krontionde samt genom utarrenerandet af kronohemiwan och lägenheter, om icke äro bostadsboställen, eller af sg. k. tomhemman, kunna uppkomma; medel, som, under det den gamla löneregleringen i öfrigt bibehålles oförändrad till dess belopp, otvifelaktigt föga skola förslå till sagda ändamål. ven då nu icke desto mindre i dem kongl. I propositionen föreslås, att presterskapets in:omster jördeas sålunda, att hvarje tjenstgö:ande prestman erhåller en efter tjenstegrad och mbetsåliggauden lämpad anständig bergning, na vi fördenskull stora anledningar att ifrå gasätta, huruvida detta enligt sagda reglerings ;runder skall låta sig göras. Måhända skall, sedan beloppet af de tillgångar, som för det otillräckligt aflönade presterskapets löneförbättring kunna blifva disponibla, samt beloppet af de medel, som för detta ändamål kunna erfordras, äfven blifvit kändt, regeringen ingå till ständerna med proposition om statsnslag för den summa, som härtill ytterligare kan tarfvas. Fråga blir då, huruvida ständerna finnas benägna att åtaga sig en ny beskattning — till det redan så rikt doterade presterskapet. Men förutsatt det otroliga, att ständerna kunde finnas benägna attåtaga sig samt pålägga svenska folket en ny beskattning till dess presterskap. på det att de nu alltför otillräckligt aflönade måtte komma i åtnjutande af en anständig bergning, så har dessutom denna olikhet i lönevilkor sina stora olägenheter med sig, ej endast för presterskapet sjelf, utan ännu mer för utöfvandet af det vigtiga kall de äro satta till att handhbafva. De äro härigenom ända ifrån första inträde i tjensten intill sin sena ålder vanligen stadda på ett slags flyttningsfot. Exemplen äro icke sällsynta på prester, som till och med vid 70 års ålder underkasta sig en lång och kostsam flyttnings obehagligheter, för att komma i åtnjutarde af någon, kanbända ofta föga betydlig förbättring i sina löneinkomster, och detta icke allenast svagt aflönade komministrar, utan äfven pastorer, hvilka väl öfverhufvud böra anses tillräckligt aflönade. Ja, då man ser, huru till och med pastorer vid pastorater af första klassen höra till dessas antal, så visar sig, huru ingen gräns kan sättas för detta flyttningsbegär samt detta fikande att få mer, så länge prestlägenheter gifvas, som äro förenade med högre förmåner, än dem de redan innehafva. Men redan exemplet af denna oförnöjsamhet hos andans män, är icke vackert och borde ej genom löneregleringen underhållas. Men härtill kommer dessutom, att, medan de ständigt stå på språng till en bättre prestlägenhet i en annan församling, de aldrig kunna rätt införlifva sig med den församling, som de tillhöra, eller med odeladt sinne egna sig åt dess vård. Men till ett förebyggande af detta transportsökande, som alltid skall qvarstå, så länge någon olikhet i lönevilkor finnes, har genom denna föreslagna reglering intet steg blifvit taget. En annan icke mindre menlig olägenhet, som vidlåder vår nuvarande kyrkliga inrättning, är den, att presterskapet först vid en sen ålder och sedan redan deras krafter på undero:dnade platser, kanhända ofta under kamp med bergningsbekymren, blifvit förnötta, komma i åtnjutande af en: sjelfständig verkningskrets eller blifva pastorer. Stift gifvas, der presterna, då de ej äro i åtnjutande af några s. k. lärda meriter eller af någon patroni gunst, sedan omsider den förhöjda ärsberäkningen blifvit afskaffad, först vid omkring 60 års ålder, en ålder då män på andra tjenstemannabanor nalkas pensionsäldern, vå befordran till ett pastorat. . De hafva i sina yngre verksamhetsdagar ingen församling sig betrodd, åt hvilkens vård och andliga förkofran de kunna egna gig, emedan på en annan ansvaret och bela myndigheten uti embetets handhafvande hvilar. Först vid en ålder, då deras båg och krafter redan blifvit förslappade, få de det; men blott för att nu åter i sin ordning, då spähstigheten och lusten att verka redan är förbi, bandtverksmässigt besörja de kuranta göromålen, der dessa icke kunna kastas på deras underordnade. Det skulle derföre icke förundra oss, om hela den presterliga embetsmannaverksamheten öfverrufvud ofta nog skulle nedsjunka till en bandtverksmässig slentrian. Hela den kyrkliga inrättningen samt aflöningsoch befordringsväsendet äro blott alltför mycket egnade till att göra den till en sådan. Men äfven denna olägenhet har vid den föreslagna regleringen blifvit helt och hållet lemnad ur sigte. I andra länder, der en mera ändamålsenlig kyrklig organisation eger rum, vet man icke af några komministrar. I Skottland har denna känd, i Holva SES EROS små, äfvenledes svarta, kappor på ena axeln; sammetsbaretter med svarta plymer på hufvudet och vid sidan långa värjor. Som folket skrek öfverljudt på alla håll, så Var naturligtvis alguazilernas bästar alldeles förskrämda. steorade och sloo. och. som de ei