Aftonbladet – 22 november 1859, sida 2

genom Kielertraktaten, men vid den tider var Sverge så försvagadt och förstördt, att det ej var i stånd att taga hvad det fått. : 1 för g sa intager, gt nämnde författares framställning , följande främsta rummet: Bristen på krigets materiella hjelpmedely hvaribland isynnerhet penningar, för den här delsen att Sverge, genom att framställa hårda och oantagliga vilkor, hade drifvit nationen till det yttersta och föranledt krigets utdragande i obestämd tid. Från denna synpunkt bör man bedöma prinsens yttrande (i Augusti 1814) till dem, som ville att han skulle afgöra den norska frågan med svärdet: Gif mig 40.000 man och sex millioner, så skall jag marscheral Vi få framdeles se, att kronprinsen upprepade samma yttrande till de svenska kommissarierna vid Sterthinget, och atsssekreteraren G. Wirsån både högtidligt försäkrat, att med November månads utgång vvoro alla resurser slut. Huruvida Carl Johans politik i det hela under dessa märkliga år var i Sverges välförstådda intresse eller icke, huruvida den bidrog att försätta landet i den olyckliga ställning, hvari det befann sig, är en fråga, som vi hvarken vilja eller behöfva inlåta oss på. Antingen det helt och hållet eller till en del härledde sig från hans föregående politik, så är det ett faktum, att Sverge befann sig i ett sådant tillstånd, att man fann det rådligast att föredraga fred för krig till och med mot en motståndare, som ej var starkare än norrmännen då. Så hänger den saken helt enkelt ihop. Och lika enkelt och klart är det väl, att sedan man från svenska sidan har beqvämat sig till detta fredsslut, så blir det, men icke Kielertraktaten — hvilken i samma ögonblick vardt ett kraftlöst dokument — den enda rätta grundvalen för föreningsakten. Vilja svenskarne oupphörligt rifva upp dessa gamla sår, så må de göra det bäst de bebaga; men att gräla på oss, norrmän, för det att svenska politiken styrde en olycklig kurs före och omkring 1814, är dock en orimlighet; och ingen kan skäligen förtänka oss att vi vilja hålla fast hvad vi en gång ha vunnit. Vi kunna både förstå och akta, att ett folk, som spelat en så lysande och utomordentlig roll i historien, som det svenska, är genomträngdt af en billig harm vid jemförelsen mellan förr och nu. Men är det billigt och rätt att låta denna harm drabba oss norrmän, som icke äro skuld till svenskarnes nederlag och som de icke hafva annat att förebrå, än att vi begagnat vår rätt till sjelfförsvar? Grefve Anckarsvärd låter oss -ej otydligt förstå, att svenskarne skämmas öfver att vara förenade med norrmännen. Det skulle vara enfaldigt och oskickligt att svara med en liknande föro lämpning mot ett sådant folk, som svenskärne,. och det kan naturligtvis aldrig falla oss in: Men vi fråga hr grefven — om denna förening är en så stor skam för det folk, han tills hör, skulle väl skammen vara mindre om norrmänuen vore ett folk som ej hade sökt att försvara sig, som ej försökt bevara sin sjelfständighet, som ej bade någon sjelfaktning? Hela grefve Anckarsvärds framställning är från början till slut ingenting annat än en ändamålslös förnärmelse mot norska folket — ändamålslös i alla andra hänseenden än såsom förnärmelse betraktad. Förnörmelsen är så stor, att viej ens kunna känna oss förnärmade deraf; den är drifven till en sådan höjd af ovärdighet, att den återfaller på upphofsmannen sjelf. Enligt grefve Anckarsvärds förmenande har man bara haft skam och skada af oss. Hvad skammen beträffar, ha vi redan svarat derpå. Hvad skadan angår, skulle det vara intressant att veta hvad skada vi norrmän kunna ha gjort svenskarne i det förhållande, hvari vi stå till dem, om vi än hade velat det. Någon posiuv skada måtte vi dock ej ha tillfogat dem derigenom att vi dessa 40—50 år stått jemte dem i ett fredligt förbund. Tro svenskarna att skadan af föreningen skulle blifva mindre för dem, eller nyttan större, genom en revision af föreningsakten — nåväl, upprepa vi, då kan från norska sidan ingenting sägas om det försökes på laglig väg; men det är i hög grad anstötligt och taktlöst att vid svenska riksdagen motivera en sådan önskan på sätt som skett i grefve Anckarsvärds föredragn. Aftenbladet yttrar sig i två särskilta artiklar. Den första är af följände innehåll: Det norska folket kan vara belåtet med det sätt, hvarpå den svenska adeln på riksdagen uttalat sig om grefve Anckarsvärds motion; det går en så högsinnad ton och en så fördomsfri uppfattning genom dessa ytts randen, att de lika mycket hedra personerna, som de gagna den gemensamma saken. På en sådan grundval är det angenämt att afHandla de saker, om hvilka de ännu kunna vara i villfarelse, eller som i alla fall här uppfattas olika; vi förutsätta, att den svenska allmänheten nu sysselsätter sig med föreningsfrågan, och att det derföre der finnes anledning att äfven höra den andra parten. Det första, vi således påpeka, är den stora villfarelse, hvari man i Sverge tyckes sväfva, nemligen derutinnan, att norska folket eller dess press skulle nära någon ovilja mot föreningen eller brödrafolket. Är väl något litet. lag samladt här -i detta land, utan att Sverges skål drickes med hänförelse, eller firas någon fest, der den icke komer efter konungens och fäderneslandets med nio skallände -hurrarop? Ega vi någon skald, som