Aftonbladet – 19 november 1859, sida 2

vindstöd, deras farkost, säkerligen till följd deraf att skotet på seglet var fastgjordt, ögonbliekligen omkullstjelptes samt de båda föllo i sjön. Den ene, den äldre, hvilken icke alls kunde simma, drunknade troligen strax, men den andre lyckades, med tillhjelp af den åra, med hvilken han styrt båten, uppehålla sig en längre stund intilldess hjelp ankom. Så snart de nödstålldes ångestrop förmärktes, hvilket dock icke skedde genast, skyndade personer från Presterud ned till stranden, der flera båtar funnos, men alla fastlåsta, förutom en, hvilken. dock var nästan till bräddarna full med vatten och saknade åror. En på Presterud i tjenst varande piga, vid namn Emilia Norrbohm, besinnar sig dock icke ett ögonblick, utan rusar genast, försedd med endast tvenne stakar, uti den med vatten fulla båten och begifver sig sålunda ensam med den bräckliga farkosten ut i den brusande sjön för att bistå den ännu lefvande. En annän person ville medfölja. men nödgades afstå derifrån genom flickans föreställningar, att båten omöjligen kunde bära tvenhe, och hennes bastämda för: klaring, att hon icke lemnade båten sämt att den andra personen derföre kunde gagna mera genom anskaffandet af en annan båt med åror. Flickan stakar sig nu först med sina störar ut emot den plats, derifrån hon hör ropen, hvilka blifva allt svagäre och svagare; men slutligen räcker hon icke längre botten. Hon förskräcks dock icke, utan förtsätter genom roning med störarne sin färd lindgre ut och uppnår så, derigenom att vinden lyckligtvis låg åt samma håll, den nödställde. Denne ville då genast rusa upp i båten, men inseende att de båda då ovilkorligen skulle hafvå varit förlorade, fattar flickan uti honom, som -då var hästan medvetslös, bryter upp med våld hans vid åran fästade händer och för dem till känten af båten, der hon äter fäster dem, lyckas derefter få fått uti åran och förer derefter med dess tillhjelp dem båda i land. Karlen var då så utmattad, att han föll mållös ned och måste bäras ifrån stranden samt återfick först efter en timmas förlopp fullt medvetande och talförmågan. Således några ögonblicks senare hjelp, och han hade troligen icke kunnat räddas. Om någoh förtjenar yttre utmärkelse och belöning för oförskräckthet vid räddande af medmenniskors lif, så är det i sanning denna unga flieka. Såsom en motsats mot denna vackra handling och såsom ett bevis huru en del menniskor deremot kunna vara känslolösa och likgiltiga, så snart det icke rörer dem sjelfva, anse vi oss böra omnämna ej mindre att ett fartyg med flera mans besättning ombord låg strax invid det ställe, der båten käntrade, utan att någon af dess besättning vidtog den ringaste åtgärd för att frälsa de nödställde, oaktadt deras rop nödvändigt måste hafvå hörts af dem, — än äfven att förutnämnde skeppare och .den räddade matrosen afseglade ifrån orten tidigt påföljande onsdags morgon, utan att föranstalta något vidare hvarken om äterfinnandet af den drunknades döda kropp eller dess begrafning. Vi kunna derföre icke närmare uppgifva något om den drunknade; hvars lik vid anställd dråggning torsdags förmiddag återfanns strax invid det ställe, der den omkullstjelpta jullen redan på tisdagsmorgonen återfunnits, än att han lärer varit från Udesmåls socken i Bohus län och efterlemnar hustru samt fyra minderåriga barn i torftiga omständigheter. —— — Dagens nummer. af Illustrerad Tidning innehåller bland annat: Porträtt med lefnädsteckiing af Robert Stephensön; Söomi (poem); Parisermöder för November månad med planch; Tjugo fästmör och en egendom i Dalarne (händelse ur Stoekholmslifvet); samt Vårminne, sång utan ord af C. Winkler. — Af Svensk Författningssamling har i dag utkommit n:r 59; innehållande K: M:s kungörelse an: gående den under H. M:s resa till. Norge tillförordnade regering, samt kommerskollegii kungörelse angående de främmande länder och orter, som äro af kreaturssjukdomar smittade. — Såsom ett ganska talande vittnesbörd om. den nuvarande ställningen inom slöjdföreningens direktion och på samma gång ett bidrag till historien om tillkomsten af den majoritet, som vid slöjdföreningens sednaste sammankomst gjorde. sig gällande, meddela vi här nedan en afskedsansökan, som nyligen blifvit till direktionen ingifven af en bland slöjdskolans lärare. Den lyder sålunda: Till svenska slöjdföreningens styrelse. Då mitt namn finnes omnämndt bland de lärares uti. slöjdskolan, hvilka undertecknat en förklaring, anhåller jag vördsamt att för egen del få afgifva en kort förklaring, hvartill jag finner mig af omständigheterna nödsakad. t Då jag, enligt anmodan af hr kapten Cronstrand, vid början af är 1856 åtog mig en lärarebefattning uti slöjdskolan, skedde det derföre, att jag trodde mig-sålunda i min ringa mån kuhbnä bidraga till ett högt och ädelt ändamål, och jag fann före mig blånd färårne flera i samhället högt aktade insigtsfulla män, hvilka mera af: kärlek för institutionen än för det ringa arfvodet biträdde vid undervisningen. Mina illusioner blefvo visserligen öfterhand betydligt pedstämda genom det vacklande, som röjde sig hos skolans styrelse, men då jag var fast besluten, att uti allt hvad på mig ankomme söka i min mån arbeta för :skolans upprätthållande genom att oförtrutet fullgöra min pligt såsom lärare, var min föresats att icke blanda mig i några slags stridigheter, utan endäst fullgöra hvad genom föreståndaren blefve roig ålagdt. Enligt min föreställning är lärärenis enda pligt att sorgfälligt och samvetsgrannt meddela åt lärjungarbe af sina kunskaper. Han har-ingen förbindelse att ; blanda, sig uti skolans styrelse och att derom opinera. Det var derföre med stort obehåg jag deltog i det först afhållna läraremötet, der det föreladös oss att afgifva yttranden rörande det system, som i skolan blifvit infördt. Ännu mera motbjuI dande för mig. blef det läraremöte, som egde rum sistlidne måndag den 7 November, då man syntes vilja begagna vår subordinationskänsla för att ytterligare erhålla af oss underskrifter på utlåtanden rörande skolans styrelse, Hvaraf det blef mig temligen klart, att män ville främskjuta Tärarepersonälen och begagna dess namn till: stöd för förslag och systemer, som. icke.kunde tala för sig.sjelfva. Då dylika åtgöranden äro mig i hög grad. obehagliga och då jag är en enkel och rättfram konstnär, som väl älskar koösten, men icke tycker om konster, har jag atsett mig nödsakåd att uttala detta och tillkåönagifvå, ätt jag under förhandenvarande omständigheter anser mig nödsakad att afsäga mig ett lärarekall, som det under andra, lyckligare förhållånden skulle vara mig ett nöje att fortfarande utöfva. Stockholm den 9 Nov: 1859. Carl Gust. Plagemans so CT SEEESSEESA— 2