Aftonbladet – 17 november 1859, sida 3

toriragat sig nos en Anne om-DHKverges sall att nu gå till väga vid styrelsen af Finland, tills finnen slutligen hann öfvertyga sig om den store mannens totala okunnighet derom, ati Freond styrelse öfver Finland, för mellan komna hbinders skull, redan någon tid bortåt ej mera blifvit utöfvad såsom i fordna dagarn. Vi lemna äfven alldeles å sido ett i sammanhang härmed stående, alldeles orättvist utfall mot Aftonbladet; men anse oss öra omnämna hvad brefskrifvaren meddelar från sin vistelse i Leipzig och Minchen rörande tvenne unga konstnärer, som bär i Stockholm ha många vänner och som utan tvifvel ha en framtid för sig, nemlige musikern v. Schantz och svenske bildhuggaren Yöstrand. Efter att ha omnämnt ett besök vid skogsinstitutet i Tharand uti Sachsen, der flera unga finnar. studera, Firar författaren följande: Om den finska konsten sdansTimnand hade varma vänner, eger hon dock i det nära belägna Leipzig ännu ifrigare idkare. Såsom bekant är, utsändesfrån Finland fiera med lofvande mu anlag begåfvade ynglingar sistlidne höst till nämnde stad, hvarest redan förut några äldre landsmän befunno sig, sysselsatta med dylika anlags utbildning. Blanc dessa senare var hr v. Schantz, som till sitt lifs hög sta uppgift ätvalt hufvudsakligast den musikaliska kompositionen. För att ostörd kunna deråt egna sig hade äfven han begifvit sig till det stilla Tharand nitiskt arbetande på att fästa tonernas yttre vingar vid ett stycke, som flutit från Topelii outt ga ym nighetshorn och, liksom allt ur samma källa utgån get, redan i och för sig sjelft ljutiigt klingade a musik. Hr v. nta hade repuder sin fecdngt ät den NR hvilken äfven för idkaren af den tniver ska konsten oftasi är den tacksammast friga unga viriuoser, med undantag af der längst försigkomne, hr Lindberg, hvilken idkar sina studier på egen hand, höllo deremot alla ihärdigt på att begagna de ypperliga tillfällen Leipzig erbjuder till deras förkoran i konsten. Allmänt erkändes I deras finska ihärdighet, att söka draga nytta af dessa tillfällen, såsom exemplarisk; och vore en finsk publik redan nu i tillfälle att bedöma framgången, hvarj 1 denna ihärdighet ledt, skulle dess omdöme svårj! ligen utfalla annorlunda, än att äfren de strängaste j: fordringar i detta hänseende blifvit fullkomligt motsvarade. Den lilla konsert, som dessa blifvande medlemmar af den nya teaterns i Helsingfors orkester gåfvo i början af denna månad inför en publik, bestående af en enda person, hade sannerligen icke behöft skämmas för sig, äfven om tusende dervid varit närvarande. Då faliet hvarken var eller kunde vara sådant, skall det kanske intressera en eller annan bland de många frånvarande, att höra vågonting närmare om samma musikaliska tilldragelse. Den egde rum högt uppe i en vindskammare, bebodd af vioncellisten Lindgren. Stunden hade blifit utsatt till ganska sent på qvällen, af det skäl, att den nyssnämnda personifikationen af den finska allmänheten i dess trängsta sammandrag dessförinnan önskade bivista aftonens spektakel, hvilket ganska väl kunnat tjena till introduktion äfven för den mest storartade konsert i verlden.-;Ty på teatern i Leipzig gafs då Shakespeares Romeo och Julia: detta öfver all jemförelse herrligaste sorgeqväde öfver den första kärlekens vanskliga salighet; ett qväde, oförvissneligt ungt som iden af den evigt återkommande våren, men derjemte glänsande af tårar, utgjutna öfver hvarje speciel vårs hastigt förbleknande ljufhet Och Julias af passiorens, under den qvinliga oskuldens renaste snö, uppblossande glöd eldade karakter framställdes på scenen af Maria Seebach nästan lika väl, som Adelaide Ristori för femton år sedan skulle ): kunnat ötergifva denna rol, och så ypperligt som! kanske ingen annan skådespelerska numera det förmår. — Att sensationerna, väckta af ett sådant och : så gifvet skådespel, skulle stämma sinnet till mot-å taglighet af den stundande musikaliska nattnjutnin4 gen, det förstås lätt; men lika begripligt är det äfJs ven, att icke hvarje hvardagligt -klingklang kunde j! duga till desert efter en så öfvermåttan kräslig an-Å4 rättning som Romeo och Julia... Vare det derföre sagdt till heder för våra blifvande tongifvare i den nya teaterns orkester, att både valet af kompositionen, de exeqverande och sjelfva exekutionen lemnade ingenting öfrigt att önska. r Beledsagad af kontrabasisten W. som biträdt vid orkestern, arbetade sig den finska enmänningspubliken fram genom ett mörker, det man kunnat egyptiskt, i fall man ej dymedelst skulle fri Leipzig dess jus occupantis, till den nnämnda, li aflägset som högt belägna konsertsalen. Af öfverflödigd husgeråd, som endast motverka ändamälet genom att borttaga ljudet, besvärades den just ej Deremot. röjde sig ett stort öfverflöd, i formerna a de fyra ljusstakar, som uppburo den behöriga upplysningen. Och i dess sken uppstämdes nu Mozart: änförande qvartett n:o 2, med en precision, son ittnade om enträget samspel, ett lif, en värma, ev raskhet, so röjde intresse för konsten och godt framtidsmod; med en skicklighet, som prisade en god, samvetsgrannt begagnad skola. t vore vågadt av säga: aldrig hafva fyra finnar, sittande kring ett och samma bord, bättre spelat en qvartett, än den Mozartska i den natten speltes. Men det vågade fram I; ställer sig egentlgen i tanken på rynkade pannor der hemma, hånfullt tillkännägifvande, att de förstå sig på och förmå det der omätligt mycket bätt: än både stymparne, som exeqvera, och de, som lät: förleda sig till beundran af alltskräp. Riktigast var väl i alla fall de spelandes egen mening, att för dem ännu återstod oändligt mycket att lära. Men äfver den meningen bevisar, att de ej förfelat den rätta vägen. — Till deras berömmelse må ännw tilläggas att en bland dem äfven sysselsätter sig med att komponera, liksom hr v. Schantz, ehuru i mindre skale än denne; med hvad framgång skall framtiden utvisa och bedöma. Man Körde Leipzigerboer sjelfve anmärka, att estetiska sträfvanden, med undantag af de musikalis! nu för tiden föga vore i flor i det residens, hv: ver Gottsched fordom utsträckte sin slutligen så argt antastade kritiska spira. Såsom infamaste kätteri skulle. det dernmot anses i Miönchen, i fall någor derstädes vågade betvifla, att Bayerns hufvudstad är åtminstone ett modernt Athen, hvad konsterna be träffar, om ej någonting ännu vida mera. Ati Miönehen ungefär lika tål jemförelsen med sir grekiska förebild, som dess Perikles, konung Ludvig. tål en sådan med sin atbeniensiske föregångare, Ir gerna medgifvas. Och dermed vare nog sagdt om, det. moderna Athen i allmänhet. : : Men konsten i Mänchen har i senare tider räknat I 5 bland siva adepter en man, hvilken ganska specielt I! angår oss finnar, emedan han sjelf med hela sin rikt I 5 begåfvade andes värma och kraft intresseråt sig för fo mycket och månget, hvilket för oss har ett stort n-gp tresse. Då hr Sjöstrand adopterat våra mythisks gudar och heroer äfvensom våra aflidne eller anv in existerande utmätktaste män såsom föremål för sina jo artistiska skapelser, har han gjort sig väl förtjent af ib att blifva adopterad till finsk hedersmedborgare. .5esprånget. När man rest långa dagar i hetta li a ER RA SR NER Ån