Aftonbladet – 17 november 1859, sida 3

egel; men klimatets fodringar och tillgången på virke har bibenållit trävirket vid inredningen. Efterverlden skall också en gång, bland högar af vittradt tegel på det tält, der Paris stod, förfvesleta efter något spår af dess för sin önhet och prakt nu så vidt beryktade teatrar, och andra förlustelseställen — dessa sranna arkitoniska dag(eller natt-) sländor af dåligt tegel och trä. Tafvelgalleriet i Sevilla besökte jag naturligtvis ofta. Man ser der Murillo iaall sin ära i ett par Concepcionesn, liknande den i Madrid, men om möjligt ändå skönare, i synnerhet den ena. Predvid las Concepeiones hängde en förtjusande men fullkomligt verldslig Anunciacionn (bebådelse). Den annoncerande engeln hör föga till saken. En Hidalgo hade varit mera på sin plats der. Madonnan är en den aldra vackraste svarthåriga spanska, klädd med mantilla och knäfallen framför en bönstol. Murillo är, så vidt jag vet, den enda målare, som någon gång framstöller mådonnan med svart hår.. Hvarför? Kanske medeltids-anti-judaism, sedermera öfvergången till antagen typ? — Hur, det är, så går en ung mad som jag gerna i ett galleri först till de taflor, som har qvinnan till. ämne, det må nu vara mer eller mindre heliga qvinnor; men sedan jag ofrivilligt följt denna första magnetism, vände jag mig till de Murillos, som hade -mannen till föremål. — Hans bruna munkhelgon är och förblir typer för utseendet hos de spanska munkarna (då det fanns sådana) och hans trasiga gula tiggare ser man än i dag hvimla både i stad och på landet i Spanien. I La Cåridad, en barmhertighetsinrättning utom staden, hvilken jag för resten ej hann taga närmare reda på, fanns äfven präktiga Murillos; bland andra den beryktade la Sed (törsten), eller Moses, som slår klippan i öknen och framkallar käll