Aftonbladet – 17 november 1859, sida 2

paisn, och sydfransosen säger: mon pays i samma bemärkelse. Jag hörde t.ex. en gång följande yttrande: S:t Etienne! Si je le connais? Crest mon pays. Förlåt denna afvikelse! Det kan med sk förvåna er, att betraktandet af Alcazarns trädgård kunnat bära en så kärf frukt som denna betraktelse. Onekligen hade här varit mera anledning att tala om apelsiner; som smälter i munnen, och om söta citroner, limones dulces, af en egen behagligt parfymerad smak kc. goda saker. Sedan vi sålunda i hast besett katedralen och alcazarn med dess trädgård, skilde jag mig från mitt sällskap, hvilket skyndade vidare på beseende, och återvände ensam till katedralen. Jag vet ingenting ljufligare än att, ostörd af vägvisare eller förklarare, vandra kring bland minnesmärken af fordna tiders konst och lif och öfverlemna sig åt den halft drömmande, halft vakande sinnesstämning, som alstras af det passiva betraktandet, under det att de andliga sinnena döfvas af det vemodigt berusande doftet af minnets narkotiska blomster! — Kanske är det denna minnets narkotism, som gör, att det ej vanligen är nyttigt för ett folks framtid att ha en stor forntid? — Dröjande vandrade jag sålunda hela timmar under katedralens himmelsträfvande hvalf, lyddes till messans och orgelns toner, betraktade solstrålarna, som lekte bland pelarraderna, eller bjert upplyste någon tefla med madonnan och barnet eller med nägot helgons martyrdöd, eller någon brunklädd munk på knä framför sin ber tta. — Sedan hvilade jag mig på matmorbänkarna under orangeträdena på den morist förgå den patio de los naranjos och betraktade Giraldans väldiga, brunröda massa, tecknad på den spanska himlens varmt mörkblå grund! Slutligen lemnade jag katedralen och