Aftonbladet – 17 november 1859, sida 2

öfverdrifvet, att man icke kunde tänka på att Frankrike nu genast skulle handla i denna riktning; men likväl vann konung Leopold den öfvertygelse, att Frankrike verkligen umgås med tanken på en revision af 1815 års fördrag, oafsedt stipulationerna i Villafrancafreden. Kejsar Napoleon gaf tydligen attförstå, det 1815 års fördrag blifvit ingångna emot Frenkrike och att det vore tid att åvägabringa en revision af desamma till Frankrikes förmån. Underrättelsen om dessa afsigter, hvilka, oafsedt nämnde kungliga besök i Biarritz, redan på annan väg anländt till Berlin och Petersburg, påskyndade således den redan dagen efter freden i Villafranea projekterade sammankomsten. De båda makterna kommo öfverens att inskränka kongressen företrädesvis till de italienska angelägenheterna och icke i något fall tillåta, attrevisionen af 1815 års fördrag utsträcktes öfver det förevarande ämnet. Preussen öfvertog att söka vinha Englands samtycke till detta aftal. Preussen yrkade äfven vid samma tillfälle att man icke skulle använda något diplomatiskt våld med hänseende till Englands deltagande i kongressen. Att i händelse af Frankrikes angrepp på Preussen ett defensivt förhållande inträder, är ett inom hela diplomatien notoriskt. faktum. Man kan anse såsom säkert, ehuru preussiska blad förneka det, att Ryssland i Breslau omnämnt modifikationen af Pariserfördraget den 30 Mars 1856, åtminstone i dess för Ryssland förödmjukande del, nemligen neutralisationen af Svarta hafvet. Preussen, som vid förhandlingarne icke ett ögonblick förlorade de engelska intressena ur sigte, vägrade att leltaga i detta projekt och parerade ganska skickligt stöten med den anmärkning, att det å sin sida med afseende på Slesvig-Holstein hade besvär och fordringar att framställa. Då tänkte man å Rysslands sida på Londonerprotokollet af den 8 Maj 1852 och lät den orientaliska frågan falla. Intressant är det, att ryska sändebudet i Berlin, hr von Budberg, under samtal med sina kolleger just ej öfverdrifver betydelsen af sammankomsten i Breslau. Han söger, att den afsedda öfverenskommelsen var allmän och negativ. Men betydelsen af ordet negativ skulle, enligt underrättelser från andra håll, vara den, att Preussen och Ryssland, såsom sagdt är, öfverenskommit att ej samtycka till någon revision af 1815 års fördrag eller någon kongress af fyra makter, d. v. 8 utan England. Det sista vilkoret genomdref egentligen Preussen. — Det är att mär: a, att äfven den preussiska cirkulärdepeschen om sammankomsten i Breslau endast innehåler allmänna antydningar om den i fredens intresse träffade öfverenskommelsen. En berinertidning yttrar, att deri en fullkomlig eniget mellan de båda makterna konstateras. Men man har försäkrat mig, att detta är ett misstag, samt att uttrycket ej finnes i depeschen. I afseende å Frankrikes önskan, att få 1815 års fördrag reviderade, erfar jag ur säker älla, att detta för närvarande och i främsta rummet gäller de den 13 och 25 Mars 1815 mellan stormakterna afslutade traktaterna mot Napoleon och hans familj. Frankrike åberopar sig påatt denna för den napoleonska dynastien injuriösa förklaring blifvit genom fakta upphäfd, hvarföre makterna endast ha att sanktionera hvad som skett. Deremot invändes å andra sidan, att ett betänkligt prejudikat derigenom skulle åstadkommas. Frankrikes önskan stöter derföre på starkt motstånd från flera makter. Att Napoleon hyser planer på en revision af ofvannämnda antibonapartiska fördrag, derom kunde äfven konung Leopold öfvertyga sig under samtalen i Biarritz, och saken förtjenar verkligen uppmärksamhet. kk