Aftonbladet – 17 november 1859, sida 1

-STOCEHOLM den 17 Nov. Ännu kan man icke af norska tidningarne erfara, hvad intryck förhandlingarne iSverge rörande de unionella förhållandena gjort på den norska allmänheten. De i dag ankomna Kristianiabladen meddela den sednare hälften af grefve Anckarsvärds motion samt Aftonbladets första korta resumå af debatten rörande densamma på riddarhuset, Christianiaposten bar äfven hunnit meddela den utförligare redo görelsen för nämnde dehatt; och detta blad, såväl som Morgenbladet, lofvar att ofördröjligen meddela såväl Aftonbladets som Svenska Tidningens artiklar i ämnet, utan att dock ännu hågotdera af de båda nämnda norska bladen sjelf yttrar sig om saken. Deremot finner man i Aftenbladet, hvilket som bekant med en ungdomlig ifver och häftighet för ordet för den riktning, som man plägar kalla den norsk horska, en ledande artikel, som vi anse oss böra bringa till våra läsares kännedom, hvarvid dock torde böra anmärkas, att densanima — såsom man :fven af åtskilliga yttranden idenSamma kan finna — är skrifven innan redakonen fått kännedom om riddarhusdebatten ch de större stockholmstidningarnes uttalanden ämnet. Afienbladet yttrar sig på följande ätt: I Så har då vid svenskariksdagen framkommit det förslag, att hos konungen skall begäras en revision af vår föreningsakt, som länge varit förebådadt. Motionären är den gamle, redlige-grefve Anckarsvärd. I grefve Anckarsvärds person äro samlade de minnen af Sverges historia, hvarifrån missförståndet dm vår förening härleder sig. Han har upplefvat förlusten af Finland; upplefvat det stora kriget, i hvilket Norge utfästes såsom belöning för svenskarnes deltagande; upplefvat att svenskarnes anförare, tvingad af vårt motstånd och manad af en statsklokhet, som man ej borde ställa i misstankans dager, uppgaf denna belöning och tog emot Norge såsom ett med Sverge förenadt fritt folk, i stället för att fresta lyckan och begge ländernas förtviflan genom ett längre krig. Till en erinran om hvad Carl Johan och svenskarne på den tiden skulle ha fått att kimpa emot, derest han icke valt den nämnda kloka och lyckosamma utvägen, skola vi anföra aflidne Christies svar till Carl Johan, då denne sade honom, att Norge icke hade någon anförare och fördenskull ej kunde föra något krig. Den lugne Christie smålog och genmälte: Jo, ers kongl. höghet, vi ha två goda anförare: fosterlandskärleken och förtviflan.n Det är är icke godt för det friska och kraftfulla Sverge att tala om hvad det sjuka och utmattade Sverge då borde hafva gjort. På den tiden hade det alldeles ingen förmåga att underkufva ett litet folk, som var väpnadt af förtviflan; och icke heller skulle Europa i längden ha haft hjerta att åse en sådan strid. Derföre bör Carl Johan icke tadlas för detta. Huru det gick med Finland blir historiens sak; men om svenska folkets smärta öfver denna förlust då sökte och ännu söker ersättning i ett kufvadt Norge — så voro sannerligen ödets brickor icke så ställda för Carl Johan, att Norge kunde tagas i byte. När en gammal svensk patriot nu glömmer detta, är det lätt förklarligt att han inbillar sig, det Finland uppoffrades för Norge och att norrmännen fördenskull borde vara svenskarne tacksamma. Men vi kunna icke vara tacksamma för det,som vi fingo, oaktadt sven skarne satte sig deremot. : De tvenne vi hafva att tacka äro vår Gud och oss sjelfva. Gerna för oss må svenskarne undersöka om föreningen länder dem till fördel eller ej; ty detsamma gör vårt Stortbing, när det diskuterar lagar, som handla om våra gemensamma intressen; föreningens sanna grundval är nemligen fördel.ns, och hvardera kontrahenten bör stå på sin. Men. vid en sådan undersökning böra svenskarne icke ställa sig på en orätt utgångspunkt; — icke indraga saker, som ej höra dit, såsom förlusten af Finland, hvilket är så särdeles egnadt att hindra en lugn skärskådning; — icke börja med Kieleriraktaten, ty med den ha vi ingenting att göra, enär ett folk ej kan säljas; — icke börja med att vi blefvo underkufvade; den danske prinsen gaf sig, men icke det norska folket; — icke börja med att vi ha varit otacksamma, ty vi fingo ingenting annat än det broderskap, som vi sjelfva erbjödo och som svenskarne mottogo i stället för ett krig. Svenskarne skola börja med vår förenirgsakt, och då böra de sanningsenligt erkänna, att vi ännu icke hafva allt hvad den lofvar. Tycka svenskarne, när de lugnt betrakta denna föreningsakt, att de ej hafva rog fördel af den, så blir det en sak, som de må behandla såsom de kunna försvara det inför Gud och sitt samvete. Men de må icke skylla något på oss; vi ha vändt den oss till gagns så godt vi kunnat, och det är ett folks pligt emot sig sjelf. Derest svenskarne lugnt och från denna utgångspunkt diskutera föreningens vilkor, så skola vi vara ännu lugnare åskådare. Vitro att ifrågavarande motion icke ens skall leda ) Något häremot svarande uttryck finnes ej i grefve Anckarsvärds motion; det heter der, att den urgamla svenska flaggan fått en för våra historiska minnen föga smickrandev tillsats, (4. B:s anm.)