Aftonbladet – 16 november 1859, sida 3

et TN RE RET NG EEE RR AN ek Br RA TA RS Ev klaga. Man hade talat om jesuiterna. . Talaren tyc ker icke om dem, men han fruktade dem icke heller. Den tid är förbi då de kunde uträtta så mycket. Så vidt talaren visstE hade då under sednare tiden icke heller gjort: mycket väsen af sig. im binds Ingen rättighet utan. skyldighet. Till Redaktionen af Aftonblädet: Tid denna riksdag. blir väl sannolikt finansfrågan den vigtigaste, likasom den varit vid den föregående; men med-den väsentliga skilnad, som förefinnes mellan att låna och betåla sin skuld. Det senare faller sig merendels brydsammare, och älla tecken antydå att statsverkets tillstånd: skall nödga ständerna vid denna riksdag att taga i anspråk hvarje inkomsttitel; som: kanerbjuda sig. Ett sådant, hittills obegägnadt trör man sig kunna uppgifva, och det skall visserligen befihnas icke träda för nära billighet och rättvisa, eller åtminstone böra så bedömas af dem, som icke låta sig förvillas af-skenet eller en obegränsad veneration för antiqviteter, men ega mod och förmåga att låta detta vara detta men ingenting mera, , S Många af adelns förra företrädesrättigheter finnas icke numera, men den vigtigaste af dem alla; den sjelfskrifnarepresentationsrätten, står ännu qvar, och af detta. monopolium. har ståndet i alla tider, på öfrige medborgares bekostnad, skördat och skördar ännu stora fördelar. Företrädesrättigheten. att födas till lagstiftare utan minsta afseende på förmågan till ett sådant kall, har gjort det möjligt för adeln att ända intill våra dagar fortlefva såsom politisk korporation; och fastän ståndet längesedan i allmänna tänkesättet förlörat all betydelse framför andra bildade medborgare, och denna: allmänna: mening fått dei kraftigaste sänktion genom 28 6 i 1809 års regeringsform, så är det dock aden som; i trots af! både. opinion. och grundlag, innehar nio tiondedelar af alla sådäna embeten och tjenster, som den anser värda att äga, och-ännvidag: alldeles lika som för hundrade år sedan, ä riddarhuset den. beqvämaste. och:säkraste trappah till könungens konseljbord och till rikets vigtigaste och indrägtigaste embeten..— Flera än! en, förut alldeles: obemärkt; löjtnant och lika obemärkta unga tjenstemän i de civila vetken, ingalunda framståendö bland kamrater och embetsbröder, hafva dock lemnat dessa långt bakom sig -och genom riddarhuset vardråt direkt till statsrådstaburetterna ellen til! landshöfdingeoch regementschefsplatser, medan samma personer, om de icke varit födde lagstiftare, eller burit mindre klingande namn. såsom Bergström; Pettersson, Andersson 0. s. v.. ganska visst förblifvit obemärkta 1 hela sin Iefhad. — Några få undantag. finnas visst. synbarligen afsedda att framvisas såsom: prot på noggrannt iakttagande af den förenämnd: grundlagsparagrafen. men. annars utan all betydelse, och i alla fall gör: en svala inger soråmar,. Dessutom är det: adeln, som genom uteslutande besittning: af. alla hoformbeten: dagligen omger regentens:-person ochiderigenom kan väsentligen inverka på häns åsigter och tänkesätt i allmänhet och sålunda ät ven på regeringens riktning. så. länger4-S:i regeringsformen praktiseras såsom hittills skett hvarförutan .hofmansbefatthingarne icke aällcnast äro en ganska beqväm genväg till befördiavs Idetoman sett och ser att välbehagliga bofmarskalkar och: kammarherrar belönas med landshöfdingeoch regementschefsplatsc: och andra vigtiga embeten, men. tillskyndr också ebafvarne dem väsentliga fördel at för cn ri möda vid höfvet rätt frikostig: pensioneras a: ständerna. efter kungliga per: soners frånfälle, i: hvilken förmåna också de uppvaktande adliga fruntimmerna deltaga. Alla dessa företrädesrättigheter, som hafvs sid enda grund i de ärftliga rättigheter stater tillerkänner adelti; tillhöta Hvarje individ af ståndet och medföra ganska vigtiga förmåner: hvatifrån all: avdra samhällsklasser äro utcslutna. De ega således, rätt skärskådadt, ett verkligt. monopoliumaf ganska vidsträckt na: tur; och ingenting kan väl då vara mera bilJigt och rättvist än att innehafvarne af detta privilegium beskåttas af staten för de förmåner som besittas, eller ock att de afsäga sig monopolet öch nöja sig med att vara rätt och slätt medborgare. Och dötta är ju fair play? Staten tillåter bränvinsbränning, men mot dryg skatt; den skyddar, gynnar och genom lagstiftning befordrar uppköinsten af fabriker, skeppsvarf, banker och andra industriföretag. men också med skatt; den skyddar person och egendom, men också detta mot. skatt... Öfverallt i samhällsbygnaden framträder grundsatsen, att den, som af staten åtnjuter någon fördel, skall ock bidraga till samhällets bestånd, .med penningar ellet-annat, och alltså — ingen rättighet utan skyldighet! Staten är och måste vara — om den annars rätt förstår sin uppgift och vårdar sig derom — en mycket nogräknad affärsman; som aldrig slumpar bort sitt göda och icke gifver skänker efter hugskött och subjektiva! tycken. Och när nu-staten stiftat särskilta undantagslagar till adelns: fördel). och utfuästat detta stånd med ärftligasrättigheter ochförmåner, sbm icke tillkomna: andra samhällsklasser, så.är det väl en: kolossal orimlighet att dessa åtnjutas utan ringaste Vederläg eller skatt; och om än sådant skett i mansåldrar. så bevisas deraf icke sakens rättvisa, men väl