Aftonbladet – 14 november 1859, sida 3

Den hållit länge nog! Gif hit! den kedjan Var kejsarns första gunst. Som erkehertig Han gaf mig den i kriget vid Friaul. I allmänhet hörde uppträdandet i sista akten till det bästa. Den moderation hr Dahblqvis här röjde i sitt spel, återfann man vid gårdagens representation i ganska betydlig män utbredd äfven öfver flera andra partier af rollen, der man förut saknat densamma. Af det förtjenstfulla; hr Dahlqvist.sålunda delvis lemnar, kån man lätt sluta, att han I vore den man, som skulle kunna. gifva oss en fullkoraligt helgjuten Wallenstein, att han genom ett djupt studium af denna roll: skulle kunna vinna en af dessa stora segrar, hvilka icke gälla blott för stunden, utan äfven för framtiden, genom det inflytande de ha på den sceniska konsten och på publikens smak. Det genom lättare och ytligare medel uppväckta bifallsskummet lemnar intet spår efter sig: Hos ingen af våra skådespelare har naturen nedlagt så rika gåfvor för tragisk framställning, som hos hr Dahlqvist, och man kan derföre till honom rikta större anspråk, af hans snille och varma kärlek till konsten vänita och fordra mycket. Octavio Piecolominis rol återgafs af br Almlöf med en riktig uppfattning, så att denne general icke framstår såsom en listig bof, utan såsom till hälften krigare, till hälften hofman, med en anstrykning af en viss kälkborgerlig beskedlighet i sitt väsen; ban tror sig hela tiHen vara i sin goda rätt, .då han för ett godt ändamål använder de lumpnaste medel; han förråder vännen, som förtror sig till honom, men denne är ju en förrädare mot kejsaren och dessutom i Octavios ögon en halft vansinnig menniska. v ; För Max Picceolominis roll fordras en rikt utrustad tragisk skådespelare. Han skall gedom sin ideala hållning, genom den sedliga Öarmoni, som uttalar sig.i hans väsende, resa sig upp iöfver sjelfva den kaotiske Wallenstein, som tillförene utgjort den unge krigarens ideal, och han skall kunna låta åskådaren erfara sanningen deraf, att han sjelf känner denna sin högre ståndpunkt, förklarar sig myndig i det ögonblick, då Wallenstein låter behom blicka in uti-sina mörka planer. Det är icke den ringaste förebråelse mot br Sundberg, om man säger, att han icke kunde lösa denna uppgift; det vore orättvist att icke erkänna hans ganska vackra bemödanden, äfven öm de icke kröntes af framgång. I den scen der Mex störtar ut för att viga sig åt döden, sökte hr Sundberg stegra bristen på tragisk höghet genom en till ytterlighet stegrad pathos, men endast med den effekt, att det poetiska intrycket af denna scen till största delen gick förloradt. Om de öfriga manliga rollerna kan man fatta sig ganska kort, i det nemligen Terzkys, Illos, Isolanis, Butlers och Senis representanter väl itke göra anspråk pånågon scenisk lager för sin medverkan i detta stycke; de voro allesammans af nödtvång inkastade uti drämatiska uppgifter, för hvilka de genom sin personlighet voro temligen olämpliga. Det sätt, hvarpå de sökte fylla dem, verkade dock icke störande, hvilket deremot var fallet med de båda mördarnes Deverouxs och Macdonalds platta och alltför råa uppträdande. Hr Broman var eh rätt bra Gordon, eburu emellanåt något för ungdomlig och i det hela något för litet erinrande om den under vapen grånade krigaren. . Fruntimmersrollerna utfördes med flit och omsorg, om också icke alltid med rätt uppfattning. Fru Westerdahls hertiginna kunde icke bli den veka, lättrörda, lidande qvinnan, men som tillika är tillräckligt hofdam, att 1 det tragiska ögonblicket för Max afsked tänka på nyttan af en protektion vid hofvet. Att fru Hvasser såsom Thekla skulle taga sig mycket besynnerligt ut, kunde man lätt förutse, då sådana roller som denna icke alls ligga inbm hennes konstnärliga område eller lämpa sig för bennes personlighet. Det enkla naiva behaget, den sköra, omedvetna poesien hos denna dramatiska gestalt kan icke Wllfyllestgöras eller ersättas. genom modern sentimentalitet. Fru Hvasser visåde äfven här, utan riögaste anledning, det mystiskt förvirrade uttryck, som hon så ofta, med eller utan skäl, ikläder sina gestalter, och som hos Schillers Thekla icke 1 aflägsnaste mån är på sin plats. MI Hebbe utförde grefvinnan Terzkys mera svåra och vidlyftiga än tacksamma roll på est sätt, som kan kallas förtjenstfullt, om: mån tager i betraktande att hon är nybörjare och att hon först få dagar före representationen lärer fått emottaga denna förut för fru Hedin bestämda rol. I det hela tro vi, att ået skulle erfordras något mera fysisk kraft, för att kunna rätt återgifva denna vid Walledsteins sida stående: äregiriga qvinna, som med en manligt stark och bestämd vilja sträfvar till ett stort mål, utan att vara nogräknad om medlen. För den, som icke känner grefvinnan Terzky från: det föregående stycket: de båda Piccolominin, kan hennes karakter icke rätt klart framstå uti Wallensteins dödv. I de sista scenerna utvecklar hon dock mera sitt sinnes. art, och mil Hebbe inlade mycket dramatiskt lif och tragisk höghet i den skakande slutscenen med Piccolomini. I afseende på styckets: inlärande -bör man erkänna, att detta vari allo mycket vårdadt, bvilket är så mycket aktningsvärdare, som den tid, som dertill lemmats; varit. mycket knapp. a DE 20 Rällegångsoch Polissaker. Den för mordet å svenske sjökaptenen Lagerhamn ombord å dennes vid inloppet till Bosforen liggande e a konsulatet i Konstantinopel häkTatcarn Nicolaus Antonellos har nn hit.