Aftonbladet – 14 november 1859, sida 3

J. Lermström. un TEATER. Schillers Wallensteins död?, uppförd på Kongl. teatern. (Slut från lördagsbladet.) Wallenstein känner, såsom vi redan antydt. alltför djupt. sin öfverlögsenhet, så väl den verkliga snillesöfverlägsenhet, hvarigenom han höjer sig öfver sin omgifning, som den, hvilken, enligt hans öfvertro, beror på ödets guust, på hans egenskap att vara den af dolda makter till storhet utkorade, att han någonsin skulle med bullrande pathos vända sig till denna omgifning; hvads han säger dem, får just sin dramatiska betydelse genom den fasta tillfö sigt det röjer !om hans eget högre vetande; deri ligger en djupt gripande tragisk ironi. att medan. han knappt anser det mödan värdt alt söka sätta sina närmaste in utisin idgång. under det han tror sig ensam känna sakernas verkliga och djupare sammanhang, så är han den ende blinde bland-seende, en kastboll för de lifvets makter, med hvilka han trodde sig kunna leka. Redan i den stora monologen i första akten inlade hr Dahlqvist mer pathos än behöfligt varit. Om redan i allmänhetett starkt spel i monologer är. en -vansklig sak. då de endast äro. ämnade. att för åskådaren göra hörbara en persons hemliga tankar, så torde det särskilt föga vara på sin plats idet ögonblick, då Wallenstein samlar sina tankar. och kastar en blick tillbaka, innan den svenske underhandlaren träder in och gränslinier mellan tvenne skilda lefnadsbanor derigenon uppdrages. Denne Wallenstein, om hvilken soldaterna i prologen veta berätta, att han här så ömtåliga öron, att allting måste vara tyst omkring honom, att vakterna ha ordres att förhindra hvarje det ringaste buller, ty ?han tänker på djupa saker?, kan icke sjelt tänkas uppträdande i enrum med pathetiskt buller och bång. Hans reflexioner behöfva icke med deklamatorisk kraft adresseras till publiken; de göra sig mera gällande i sin fulla betydelse, då de framträda såsom en afslöjning af hans dolda tankegång. I den förträffliga scenen med Wrangel återget hr Dahlqvist Wallensteinps parti på ett ganska förtjenstfullt sätt, ehuru den understundom framträdande ironien och förslagenheten å ingendera sidan behöfde skarpt tecknas i det yttre, utan endast lätt antydas, för att ändock tillräckligt kunna fattas. Hela scenen skullc vubnit betydligt, om Wrangel haft en någo: mindre vek, mera kärnfast representant, och derigenom sjelf blifvit en verklig representant af svenska nationaliteten och bären, sådana Schiller här karakteriserar dem genom Weallensteins mun. I berättelsen om drömmen var hr Dahlqvist: Wällenstein alltför litet visionär och vände sig. alltför direkt till de båda personer, för hvilka ban förtäljer den. I den scen itredje akten, der Wallenstein, sedan de rasande Tiefenbacharne nedskjutit Terzkys till dem skickade adjutant, uttalar sitt beslut att låte de . affallna. trupperna se honom, den fruk-. tade fältherren, sjelf i ögonen, borde -han inlagt något mindre af stegrad . yttre affekt och något mera af sjelfmedveten höghet och herrskaremajestät, ehuru det förra, stegradt huru vådligt som helst, i viss mån alltid ä; tacksammare, emedan det ofelbart framkallar applåder från en del af publiken. Deremot var hr Dallqvist särdeles lycklig i det ögonblick, då. han återkommer från altanen, de; han förgäfves visat de rasande trupperna sitt anlete. . Schiller bryr sig icke öm att här på: peka, att Wallenstein skall vara skakad, förintad, blek: 0. s. v.; han har öfverlemnåt upp: fattningen af detta moment åt de framställande konstnärerna, och hr Dahlqvist uttryckte, di han återvände, i sin hållning, och det dystr: lugh, med hvilket han. till Terzsky vänder orden: Låt trupperna sig; hålla färdiga c. på en gång den förfärande :vissheten derom att den väldige fältherrens personlighet fö: ögopblicket hade förlörat all maktymen tillika deni orubbliga tron på sitt öde,tronvatt stjernorha dock skulle få rätt till slut. Ett annat af hr DahlqvistsIlyckligare ögonblick var det, då han uti afklädningsscenen i sista akten, när den gyllne kedjan springer sönder och Wallenstein med denna, blick tillbaka, som så ofta ofrivilligt framställer sig i vigliga ögonblick; uttalar orden; i