Aftonbladet – 12 november 1859, sida 3

ågra enkla frågor och framställningar skola, som jag hoppas, göra tillfyllest. När man, under djupaste tacksamhet emot Försynen, erinrat sig det kärleksrikaste väsen jorden burit, när man, med hjertats hela värma, slutit sig till detta väsen, och när, vid förnuftets klara fackla, man bunnit fatta, vörda och älska den kärleksrikes vilja och råd; då — i dessa hänryckningens ögonblick — höres en privilegierad väktare ropa: stadna, vänd ow. du måste gå den patenterade vägen, eller följa den oktrojerade författningen, eller gå i häkte! — Öfverensstämmer sådant med Kristi lära?! Ynglingen; från Upsala eller Lund, hvilken kanhända nyss tömt det sista glaset på den sista akademiska sexan, han pådrager sig den heliga svarta drägten — och.dermed är och blir han mogen att bättrs visa vägen till himlen än den, som under en lång lefnadstid sökt denna väg i ångern, i ödmjukheten, i lidandet, i reflexionen, i vetenskapen, i erfarenheten, i naturen, i bjertat, i förnuftet, i sorgen, i arbetet, i fattigdomen, i visheten, i tron, i hoppet och i kärleken! Förunderlig makt den ynglingen fick Den beqväme, den likgiltige, den kalle, den hårde, den förslöade, den försoffade, den verldslige och den tastbare presten eger enahanda lyckliga förmånsrätt som den nyss omtalade ynglingen! Det tyckes alltsåj som skulle den andeliga öfverlägsenbeten och: den högre kristliga kärleken rätt ofta, efter dessa exem pel, egentligen ligga i kåporna! Förhåller det sig så mina hrr? För att framkalla nej till svar, torde in gen votering beböfva anställas. Ytterligare. Hvad finner man i Kristi lära, när den läses med tillbjelp af förnuftet och omfattas af hjertat? Öfverallt kärlek. och frihet — aldrig tvång eller förtryck. Förhåller det sig äfvevså med det kongl. förslaget? Jag blott frågar — paragraferna Svara, Då icke hvarje menniskohjerta, ejheller hvarje menniskoförnuft ens kan hafva enahanda daning, förmåga och uppfattning, så är ju lätt begripligt, hvarföre icke alla varda mättade af den själaspis, som dem ibland räckes med kallsinnighet, högdragenhetå och kärlekslöshet; eller af. den lösa mat, på hvilken stundom bjudes af svaga hjernor eller förtorkade hjer tan; och under sådana omständigheter finnes ju ingen atinan utväg, för att finna tröst och lugn, än att på egen hand eller i förening med upplysta medvandrare, prester eller icke-prester, söka den rätta stigen: Mig synes detta vara fullt klart. Och hvad säger Kristus sje f härom : Der två eller tre äro församlade i mitt namn der är jag midtibland dem. De vådor, en del pr ater och deras. själsfränderd. häraf förespegla, äro ic e att förlikna med vådorna af religionsförtryck, grundlagsbrott, skrymteri och skenhelighet. Missbruk äro och förblifva dessutom oundvikliga, så länge den menskliga ofullkomligbeten fortvarar. Tungans missbruk är kändt, men icke lärer någon vilja derföre beröfva menniskoslägtet talförmågan. Sjelfva kärleken kän missbrukas. Skall den derföre förbjudas, qväfvas eller utrotas?! Och gudsfruk-4 tan — skall den hämmas eller tillintetgöras, af blott räddhåga för missbruk?! Besynnerliga, men ingalunda kristliga läror! Många andra exempel skulle kunna anföras, alla bevisande, att de gamla förespeglingarne om de fasaväckande vådorna af-en smula verklig religionsfrihet ingenting annat inzebära än hugskott, skrämskott och maktlystnad. Teologiska spetsfundigheter, dogmatiska spegelfukterier och andeliga tillställningar tillfredsställa ej längre församlingarne. Verlden är öfvermätt på alla pajazzouppträ en inom andens område. Man vill kärek och förnuft, på grund af egen böjelse; på grund af Guds omedelbara: befallning, dagligen och stundligen uttalad, till hvarje öppet menniskohjerta. Dock — det är hög tid att sluta — det kongl. förslaget dömer sig sjelft och har, som jag hoppas, äfven af mig, rättvisligen blifvit bedömdt. Med lugnt samvete öfver att endast hafva velat och vilja det rätta och lagenliga, står jag bär, visserligen blott en arbetets ringa representant; men jag viker dock icke godvilligt från regeringsformens uttryckliga föreskrifter. Land — kristeligt land — skall här byggas. fordrar dertill lag, öfverensstämmande med grund och gifven konungaförsäkran; och jag kan alldeles icke, för tillfället, åtnöjas med nådebevis eller godtycklighetens. håfvor. Jag, afstyrker bifall till. det i nittonde seklet framfödda medeltidsförslaget.. Talaren anhöll derefter att få framlägga ett förslag till dissenterlag, grondadt hufvudsakligen på i Norge gällande lagen. Efter uppläsningen af sjeltva lagförsta ljde-talaren : Detta förslag står, enligt mitt förmenande, i full harmoni: med regeringsformen. Det är i öfrigt nästån blott en afskrift af den norska dissenterlogen, som varit gällande i nära 15 år. Det kan således cke sägas vara hvarken särdeles nytt eller farligt; ty bildningen -här i landet måtte väl icke vara uorrmännens underlägsen, och då dessa våra bröder icke rönt några: olägerheter af att tillstädja en tidsenlig irihet rörande de himmelska angelägenheterna, inser jag icke något skäl för oss att längre bibehålla den gamla andliga tvångströjan; så mycket mindre som beträffande detta ämne, regeringsformens ingress är lika tydlig och klar som dess 166. Jag åberopar som stöd för mitt förslag dessa begge ställen i vår främst jällande grundlag och bönfaller, ur djupet af min själs: hos rikets höglofliga ständer, att vi, Vi svenskar, afkomlingar af det folk, som en gång: serremdo höjde religionsfribetens fläckfria banår inför Europa, ej längre måtte, hvad denna frihet beträffar, blifva stående bakom eller efter våra bröder i vestan och sunnan!s. Hr Hjerta. Efter de talrika och varma röster, som länge och isynnerhet vid sista riksdagen böjt sig för att göra regeringsformens 16 i afseende på religionsfriheten. till. ensanning, trodde, tal. att Mången skulle fika med honom förvånas af att inhemta huru litet den nu förevarande kongl. propositionen; tilifredsstöl. ler dessa anspråk. Han hade slutligen kommit på den tankenj huruvida ej en förklaringsgrund till deita besynnerliga förhållande kunde återfinnas uti ett par ottryck i inledningen, då der talas om de tider, då samvetsfribeten ännu ej vär till fullo erkänds, äfvensom ati hr justitieministerns yttrande, att man åt vår lagstiftning öfver detta ämne sökt gifva en oförtjent prägel.af ofördragsamhet. Man kan nemligen omöjligt af dessa uttryck draga annan slutsats, än att-hr justitieministernjoch de;som med honom tillstyrkt propositioner, verkligen mätte baft: den föreställningen, att sämvetsfribeten redan vore -till fullo erkänd och att således i det afseendet ingenting mer voreatt begära; en föreställning, som måste -på något oförklarligt sätt hafvagjort sig gällande äfven bland de aktnhinrsvärdå och utmärkta personer, som äro ledamöter af högsta domstolen, emedan man annars blir ur stånd att förklara huru de skulle kunnat utan all anmärkning tillstyrka: förslaget. Men just i denna omständighet ansåg tal. äfvenligga ett vigligt skäl att något närmare tillse, i bvad män ens föreställning sådan som den nyssnämnda kan rättfärdigas: af propositionernas: innehåll; Man måste då väl erkänna, att deri finnes en liten utvidgning af friheten för dem, som vilja skilja sig från kyrkan; nemligen så till vida, att istallet för förbudet ilagen hade kommit en tillåtelse att hos konunger söka tillstånd ätt bilda församlingar; men någon rättighet finnes icke; enär det berodde af regeringens godtycke att bifalla eller afslå, sedan vederbörande blifvit körda; och hvilka skulle dessa vederbörande blifva? Sannolikt presterskapet. Men detta gäller blott för dem, som sluta sig omkring en bestämd trosbekännelse, skild från statskyrkans; och när man vidare i förslaget bland motiverna för förslaget läser det uttrycket äfven om svårighet för landsförvisningsstraffets tillämpande ej möttes, samt