Aftonbladet – 12 november 1859, sida 3

Syrkans prestman, dömde att böta 8493 rdr bko, och som en stor mängd af de pliktfällda varit gav-ka fattiga, hade de dels blifvit beröfvade genom ut oing det nödvändigaste, dels ock måst undergå f: gelse vid vatten och bröd. — Det finnes ock and för öfrigt lika fromma, troende och kyrkliga, m som på grund af Luthers ord och evangeliernas inr håll, anse det icke nödvändigt, några icke rätt, at döpa sina barn förr än de sjelfva kunna svara t dopet, och att. döpelsen kan ske äfven af. andra prester, blott vatten och anda äro dervid närvara men. när barnet är några veckor. gammalt, kommer länsmannen och tager barnet med våld och för det till presten för att döpas, och föräldrarna få kanske på köpet böta. Tal. frågade nu, om för dessa personers samve frihet finnes något utrymme i de föreslagna för! bingarne. Det finnes en ponan kategori-af kri som anse att Frälsarens efterfölj hufvudsakligen ligger i att verka för utbredandet af hans egen lära, ått älska Gud öfver allt ting och sin nästa såsom sig sjelf, utan afseende på en eller annans. afvikelse i dogmerna. Sådana samfund hafva i flera I5nder bildat sig, för att i en allmän menniskokärlek kunna förena olika trosbekännare och derigenom verka för ett Guds rike på jorden, men de kunna i följd deraf icke hos-konungen anmäla någon bestämd troslära såsom vilkor för att komma tillsammans. Hvar skola de då få vara enligt denna författning? Det fi slatligen än en kategori, den icke minst talrik som, med aktning för all kyrklig ordning för öfrigt Tock utan att vilja skilja sig från försa olingen, tror att verldens kulturtillstånd framskridit så långt, ati det kunde erfordra en reform. af en del bland sjelfva de teologiska satserna; ja som till och med våga hysa den tänkan om sjelfva bibeln, att den på särski ställen innehåller sådana motsägelser mot hvar: att deras sammanvjemkning är en logisk omöjlighet någotdera antingen är felaktigt öfversatt eller ock fordrar en tolkning, som ej häller sig vid bokst emedan; samma sak icke kan på en gång vara 0 icke vara, eller samma händelse kan hafva tilldr sig på två olika tider. Hade väl dessa fått nå rum för sin samvetsfrihet uti de föreslagna förfa hbingarna eller vore icke, enligt statskyrkans fordran allskritik af denna egenskap hemfallen under sötspridandet af villfarande lärosatser? — Pak trodde ock att.det vorexisynnerhet farhågar för dessa sednarc kategorier, som hade dikterat författningarna, och detta hade man kunnat döma redan af. en myck lärd ledamots af presteståndet, domprosten Brin yttrande vid det gemensamma sammanträdet i gionsfrågan vid sista riksdag, hvilket äfven i nat afseende var mycket karakteristiskt, då ledamot sade, att han vida mindre fruktade för. i tö icismen än för religionslösheten: — Detta vore ock: vid närmare granskning ganska naturligt; ty å e Åsidan.grundar sig. all vetenskap på forskning, oc förskning förutsätter möjligheten af tvifvel på någ af det bestående, af det som är anbefaldt att tro, och hvarje sådant tvifvel benämnes, såsom man väl vet, af den rådande kyrkliga makten vanligen re gionslösbet, om icke g! shet; å andra sidan består katolicismen, enligt de lärdaste teologers d finition; icke egentligen uti shiljaktigheten af Å dogmer, utan sjelfva -det system, som yrkar katolicitet eller universalitetet såsom en trosregelf: hvarje kristen; och i det fallet. finner man. at, vår statskyrka, med sitt motstånd mot samvetsfriheton. är nästan! lika -katolsk som: dem romerska. Ellen har man väl orätt häruti, då man erinrar sig huru flera ledamöter i bögv. presteståndet under det gemensamma sammanträdet på förra riksdagen tolkade s: vetsfriheten så; att det må vara enhvar obetäga tro något annat än kyrkans dogmer, blott hans ic har anspråk på att få bekänna eller utbreda den tro, det Vill säga att man tillätef jemt så my ycket som ingen mensklig makt kan hindra, memhvad son: går derutöfver är hemfallet under den borgerliga la gen. En sådan andå inony det närvarande pre ståndet jemförd med de yttranden, som förr ino. samma stånd körts till. förmån för samvetsfribe utvisade tydligt, att en betänklig reaktion inträffut bland de rådande inom svenska kyrkan. Detta kun säl förklaras-på-grund af den ortodoxt reaktionära rörelse, som i allmänhet egt rum i Europa, i sammankang med den politiska reaktionen sedan 1815, och isynnerhet sedan 1849, och såsom bundsförvandt åt de -sednare emot frihetens sak; men. det måste förändran att regeringen visade sig så eftergifven för densamma på bekostnad af allmänna tänkesättet. För att bestyrka riktigbeten af påståendet om en sådan: reaktion äfven inonv svenska kyrkan, vppl talaren åtsilliga bekanta yttranden från 1840. r riksdag: af biskoparne Heurlin, Bruhn, Hedrön oc! folmström samt pastor primarius dr Hagberg just med anledning af väckt fråga om betydelsen af 15 regeringsformen med afseende på samvetsfriheten, och hvilka yttranden alla gingo ut på att omnågon föra för kyrkan. skulle uppstå, så fordras emot densara andra medel. än förbud: och-prohibitiva författningur att tolerans tillhör den protestantiska kyrkam ochati samvetsfrihet var den vigtigäste rättighet, för HN ken hon.i sin uppkomst kämpade och genom hvilket hon ännu bör upprätthålla sitt namn; att man m d rån verldens rustkammare lånade vapen snarare s ar sig sjelf än sina motståndare, o. s. v. Äfv åberopade talaren ett utdrag af Sverges mest berör le skalds biskop Tegnårs tal i Wexiö domkyrka vid ubelfesten öfver Konung Gustaf. Adolf, hvari förekommer bland ånnat: Hufvudsaken i protestantiska rosbekännelsen, den ledande tanken i hela dess ,ygnad är ja den, att ingen mensklig sägen skul binda vår tro, att tänken skall vara fri inom de vidsträckta gränsor, som uppenbarelsen utstakat, at: orskhingen skall släppas lös i alla riktniogar och menskliga förnuftet; som också är:en uppenbarglse, hafva sin pröföibgsrätt oförkränkt. Huru långt män på den sedän förflutna tiden gått tillbaka från dessa vackra grundsatser ansåg talare kunna bedömas af ett par helt färskå exempel. M har nemligen helt nyligen af allmänna tidnin erfarit huru en filosofie professor vid rikets första universitet, som sjelf ifråga om treenighetsläran och åere andra dogmer i sina föreläsningar afviker från statskyrkan, uppställt det påståendet att ett sjelfständigt tänkande häröfver må vara tillständigt för de bildade, men tår ej kungöras för massan, dyy. 8. cke på ett populärt och lättfattligt språk. Eå anvan, vår störste orientalist och nu ledamot af pre steståndet har bland theser till prestmötet i Upsala offentligen framställt den satsen, ehuu talaren e; hade tillhands sjelfva ordalagen, att det icke: vore rådligt att utgifva en ny och korrekt öfversättning af bibeln, emedan många förändringar deraf: skull appstå, som komme att rTubba den gamla folktron. Det vore utan tvifvel betydelsefullt, att en af kyr: kans förnämste framstår med den bekännelsen, att kyrkan behöfver anlita en pa fraus, ett fromt bedrägeri såsom grund för upprätthållandetafsitt bestånd: Men hvad blir väl följden af sådant? Kan det alstra ånnat än hyckleri, som är den största af all osedlig het och just måste lesa till hvad de lärda herrarne ärö rädda för: religionslöshet? På grund af allt detta kunde. han icke annat än ogilla de kungliga propositionerna, förenade sig mod br. Rosenqvist om det förslag denne inlemnåt eller den norska dissenterlagen. såsom mera-motsvarande behofvet, och yrkade ätt 1 kap. 3-och 4 missgerningsbalken, 7 kap. 4 ärfdabalken och 1 kap. 2 5 kyrkolagen måtte upphäfvas, utan att något annat behöfde sättas i stället. än enblott hänvisning till den lag, som hr Rosenqvist föreslagit. (Forts.) Korrespondens från Kalmartrakten.. Den 7 November 1859. Regn, rödsot och kolera. — Tacksamhetsfest för brr läkare och instäldt Te Deum. — -Bludering af Pu