Aftonbladet – 12 november 1859, sida 2

gedien kan icke finnf någon ädlare och mera poetisk: stödjepunkt-än skaldens-eget fosterland: v — Om Schiller på den tiden kunnat besluta sig för, eller om hans entusiasm hade ingifvit honom mod att i flera pjeser skildra för. oss, i stället för Wallenstein, det olyckl:ga kriget under de förfärliga trettio åren, så skulle han ha skänkt sin nation någontipg motsvarande hvad Shakespeare för-alla tider lemnat efter sig åt sina landsmän. — Schiller fann sin hjeltes karakter, jä fill och med orsaken till hans undergång något dunkel och oviss. Fans sammansvärjoing har aldrig kulmnat bevisas; missdådet att mörda Honom har man nödgats urskulda. Fältherren Hade ställt sig på en farlig höjd, sjelfva hans embete, hans fullmakt. och oberoende voro fruktansvärda såväl för honom som för håns hefre; Allt detta har skalden sjelf förträffligt sågt och utvecklat, Men han går längre, och denna Historiska uppfattning förleder honom att öfverskrida historien. Fan visar oss hjelten; som slutligen blir nödsakad att göra och blifva hvad han tillåtit sig blott såsom t sjelfsväldigt tankespel: denna lek med djefvulen; såsom han benämner det, alstrar på allvar ett förbund med denne. Waällensteins besynnerliga själsstämning, den obestämda skymningen hans sinne, hans vahkelmod, likasom hans oförmåga att fattå ett beslut, skola; just inpränta hos oss den stora lärdomen, att lifvet måste sträfva efter det enkla, det sanna; om det ej skall löpa fara att hemfalla under dunkla och gåtlika makter. Men till följd af denna uppgift blir Wallenstein sjelf eh gåta, tron på honom blir vacklande, intresset för bonom mattas, han förlorar, med ett ord, såsom tragisk person. (2). Denna ide, som skalden med mycken konst och stor möda, men framför allt med klart medvetande inlägger i sitt verk, utgör en del af hvad han i denna dikt benämner öde. Men denna skaldens medvetna afsigt gör af denna ödets stora företeelse ågonting helt annat och inskränktare än den r vara, Wallenstein drifves af många, ja för många motiver sin undergång till mötes; sjelfstöndighet, strid är ej längte möjlig, och dukar under för den framalstrade nöddigheten; detta sjelfgjorda öde slingrär sig, kasom Laokoons ormar, tätt och allt titare. omkring den lidandes bröst och qväfver honom. — Det krigiska, pol-tiska och historiska är det herrligaste i stycket. Huru oförliknelig är icke prologen! Allt lefver, blir åskådligt, ingenstädes öfverdrift, ingenstädes fyllnadsgods; det är till den grad dessa dagars