Aftonbladet – 12 november 1859, sida 2

möt Frankrike och äro fördenskull nöjdare dirmed än man skulle ha väntat, när man könner deras häfdvunna obenägenbet för den istra grannen. För att fatta dessa förhållan-. d:n och hvad sammankomsten betyder, måste :n draga sig till minnes de omständigheter, som voro förknippade med fredeu i Villafranca, och den oro denna oförmodade händelse framkallade i Preussen. Litet hvar minnes; att österrikiske kejsarens af bitter Harm mot Preussen uppfyllda proklamationer jorde berlinerkabinettet i Europas ögon ansvarigt för det lida nåderlaget; Kejsar Napoleon, å. sin sida, påpekade flerestädes i sina manifestet, att ett af de skäl, som förmått honom:satt sluta fred. och till en. del öfvergifva sitt program af den 3 Maj (om Italiens frihet intill: Adriatiska bafvet); var den omständigheten, att han under. krigets fortgång skulle .ba varit; hotad med ett tyskt-anfall från Rhen-sidal, och att uppoffringarne vid tt krig mot Österrike och Tyskland på en ång ej stode i något förhållande till Frankrikes intressen i saken; Sålunda hade Preussem plötsligt blifvit isoleradt, och frågan tycktesblott vara, huruvida det eller England skulle få utstå första dusten mot Frankrike. Man berättar, att prinsen-regenten dåi en egenhänd:g skrifvelse till kejsar Alexander ramställde Preussens farhågor soch uttalade ten förhoppning, att det goda förståndet mellan Frankrike och Ryssland ej skulle gå ända ill en hotelse mot Preussen. Kejsar Alexanler svarade i mycket lugnande ordalag och förklarade till och med, utan att någon beväran derom blifvit framställd, att Ryssland kulle skynda till Preussens hjelp, om det Slefve anfallet. Till detta utbyte af tankar -mellan suveränerna anknöt sig derpå en längre korrespondens emellan hr. von Scbleinitz och furst Gortschakoff, hvilken rörde sig omkring de politiska frågorna för dägen, isynnerhet den italienska, och afsåg träftåndet af en sådan öfverenskommelse, att sammankomsten i Breslau, som till följd af kejsar Alexanders önskan egde rum, blott hade att bekräfta och ;ydligare formulera densamma. Följande punkter kunna betraktas såsom resultaterna af sammankomsten: Preussen och Ryssland. skola till. principen och liksom af. undseende för den politiska srdningen förorda erkehertigarnes restauration i bertigdömena, men på intet vis med bestämdhet yrka derpå; användandet af tvångsåtgärder för detta ändamål skola de deremot kraftigt motsätta sig. Preussen och Ryssland skola använda sina bona officia för legationernas bibehållande åt påfven; men de skola erhålla en förbättrad rörvaltning. Den italienska konfederationen, som Frankkrike ännu alltid söker bringa till stånd, skall, enligt preussisk-rysk uppfattning, ej inbegripa sterrike och Neapel, emedan genom dessa makters deltagande deri tvedrägten i Italien endast skulle bli förevigad. Deremot önska de båda makterna en konfederation af. mellersta Italiens stater, i hvi!ken Sardinien skulle cga presidiet. Sålångt. angående den italienska. frågan och den ställning, som Preussen och Ryssland der komma att intaga. Det faller af sig sjelft, att der äfven var på tal. den allmänna ställningen i; Europa, äfvensom den, möjliga händelsen att;)Frankrite ånyb rycker. fram med någon plan. FI detta hänseende är det raktum, att Preussen icke längre står ensamt, utan kan påräkna Rysslands understöd, i bändelse det blir af Frankrike anfallet, en af de vigtigaste följderna af öfverenskommelsen i Breslau, hvilken ur denna synpunkt till och med kan anses för en allians, fastän någon formlig traktat derom icke är afslutad. Rörande den ställning Preussen skulle intaga, om det Komme till krig mellan Frankrike och England, har ingenting blifvit aftaladt; och: ingendera afde begge makterna har 1 detta bänseende iklädt. sig någon förbinlelse. Den inom feodala kretsar gängse versionen, att Preussen, till vedergällning för det ryska understödet vid ett möjligt anfall, skulle ha utfäst sig att vara neutralt, om det komme till krig mellan England -och Frankrike, är en ur lutten hemtad insinuation; som ingen förståndig menniska sätter tro till. En mycket vigtig omständighet är att Preussen har undvikit allt, som skulle kunnat störa dess goda förhållande till England. Preussen kommer icke att understödja Rysslands hufyudsakliga önskan: attfreden af den 30Mars 1836 måtte modifieras: åtminstone i den förödmjukande punkten cm Svarta Hafvets neuntralisering. De i diplomatiska kretsar gängse ryktena -af motsatt innehåll äro belt och hållet ogrundade. Detta leder mig in på Englands förbållande till: koögressen, till italienska fråsan och den preussisk-ryska vänskapen. En för några dagar sedan inträffad engelsk depesch hade: förklarat; att England endast under det vilkor ville inträda ir kongressen. att de italienska staternas autonomi och sjelfhestämmelserätt: fullständigt tillförsäkrades. Då nu de andra makterna icke gingoin häruppå. så utgjorde, detta ett af de största hindren emot kongressens sammanträdande. Englands motståndare, d. v. s. bländ andra österrikarne, kolporterade till och med-denåsigten, att. kon. PANT nt gedien kan icke finnn någon ädlare och mera poetiskstödjepunkt-än skaldens-eget fosterland: v Om Schiller på den tiden kunnat besluta sig för, eller om hans entusiasm hadeingifvit honom mod att i flera pjeser skildra för. oss, i stället för Wallenstein, det olyckl:ga kriget mn get Ma Rå ta a