Aftonbladet – 10 november 1859, sida 3

ligen ske med hänsyn till den större eller mindre trafik, som eger rum inom en ort, jemförelsevis med en annan. En utredning, i den riktning insändaren omförmält såsom oundgänglig, har emellertid blifvit gjord, fastän uti något mindre skala; ty styrelsen för allmänna vägoch vattenbygnader ombesörjde år 1847, på Kongl. Maj:ts befallning, förberedande undersåkningar å hela sträckningen af hufvudvägarne: a) från Stockholm till Helsingborg och Malmö; dy från Stockholm till Göteborg; och e) från Göteborg i norr till Strömstad och i söder till Helsingborg. Igenom dessa undersökningar, som voro ämnade att befordra en systematisk och snar förbättring å de anförda väglinierna, blef visserligen utredt, såväl hvilka ibland de å dessa linier befintliga backar voro de brantaste och svåraste, som äfven huru desamma skulle undvikas medelst omläggningar, eller sänkas genom afgräfningar; men det hufvudsakligen åsyftade ändamålet har likväl ej ännu kunnat fullt uppnås, emedan, såsom förut är nämndt, de väghållningsskyldige menigheterne måste (enär tvång ej får användas och vägarbeten enligt gällande stadgar icke eller kunna utföras uteslutande på statens bekostnad), i följd af en stundom något långsamt mognande öfvertygelse, besluta sig till att sjelfva bidraga, samt att öfvertaga verkställigheten utaf de särskilta företagena. De åberopade anteckningarne om allmänna vägoch vattenbygnader lemna, bland annat, full utredning om buruledes planer och förslag alltid hos styrelsen för allmänna vägoch vattenbygnader granskas, innan desamma gillas, m. m., hvarför man, till undvikande af onödig vidlyftighet, nu får hänvisa till dessa berättelser. Insändaren har anmärkt, att en för flera år sedan verkställd undersökning, för plans upprättande öfver de numera utförde vägomläggningarne emellan Almarestäk och Tibble gästgifvargård, kostat mera än undersökning af flerdubbel längd för jernvägsanläggding. Med denna sak förhåller sig så, att enär hela den ifrågavarande vägsträckningen icke kunde förbättras på en gång, emedan tillgångarne å vägomläggningstonden år 1845 ej för tillfället medgåfvo att lemna bidrag mera än till omläggningen mellan Tibble och Ryssgraf, blef den delen utaf planen först gillad, och arbetet der företaget år 1846, helst som första undersökningsförrättaren i förslaget öfver andra delen, eller omläggningen förbi den äfventyrliga Dalkarlsbacken, i beräkningen antagit, att endast jordgräfning behöfde verkställas vid-genomskärning af den höjd, hvarest nya vägen skulle framgå och nu är anlagd. Styrelsen för allmänna vägoch vattenbyggnader var af skiljaktig åsigt härutinnan, samt förmodade att ej obetydlig. bergsprängning derstädes skulle möta. För att ernå fullständig utredning härom och säker kostnadsberäkning, anbefallde Kongl. Maj:t den 14 November 1846, att kontrollundersökning skulle förrättas vid Dalkarlsbacken medelst gräfning i den tillämnade väglinien. Dervid undanfördes från blifvande nya vägen genast en betydlig del af den befintliga öfverloppsjorden, på samma gång berget aftäcktes, — och en noggrannare kalkyl öfver sprängningsmassan kunde uppgöras, när berget blef synligt, än om läget skulle utrönts genom borrningar, hvilket naturligtvis lemnat oafgjordt, huruvida berg eller måhända större jordstenar skulle vid utrymningen behöfva undanskaffas. Insändaren anför tillika rörande detta vägarbete, att man kunnat omlägga landsvägen vid Dalkarlsbacken i annan riktning, än som nu skett, — och detta kan icke betviflas; ty sådan händelse, nemligen att olika riktningar kunna tagas, inträffar vid hvarje vägförändring; men huruvida omläggningen skulle kommit att kosta mindre, i fall den verkställts i samma linie, som nu sedermera blifvit projekterad för jernbanans framdragande å Stäkes ö, har insändaren fullkomligt uraktlåtit att leda i bevis, och följaktligen tarfvar den lösa uppgiften ej någon vederläggning. Insändarens uppgift, att styrelsen för allmänna vägoch vattenbyggnader afstyrkt ett äskadt anslag till bro vid Ryssgraf, är sann; men det underdåniga utlåtande, hvilket styrelsen afgifvit till Kongl. Maj:t den 6 April 1853 angående denna sak, gifver derom vid handen: att Mälarens strandegare, vid möte å Ekolsund den 26 Febr. 1853, öfverenskommit att hos regeringen skulle begäras 600 rdr bko tillökning i det statsbidrag, som den 28 Nov. 1851 beviljats för det här förut omnämnde vägomläggningsarbetet vid Dalkarlsbacken; att dessa 600 rdr äskades i ändamål att en vid Ryssgraf, nära Dalkarlsbacken, tillämnad bro skulle verkställas 10 fot bredare i vattenöppningen för att befordra flodvattnets hastigare afrinnande från den öfre till den nedre delen utaf sjön Mälaren; samt att detta projekt, som anmäldes af konungens befallningsbafvande i Upsala län, icke var, såsom vederborde, åskådliggjordt af ritning och kostnadsberäkning eller åtföljdt af utlåtande från den arbetsdirektion, hvilken, å väghållningsskyldiga menighetens vägnar, genom kontrakt, som styrelsen antagit redan den 25 Maj 1852, förbundit sig att verkställa vägomläggningen. Som en vattenöppning af 10 fot icke kunde märkbart bidraga att sätta vattenytorna mellan öfre och nedre delarne af Mälaren i jemnhöjd vid flodtillfällen, och som, enligt styrelsens åsigt, en mera genomgripande reglering af vattenytorna kunde utföras vid Almarestäksundet, der gamla bron, i följd af såväl läge som byggnadssätt, är hinderlig för både vattenloppet och sjötrafiken, hvartill kom att vägbyggnadsdirektionen, som icke lagligen kunde åläggas utföra något annat arbete än det, hvarom kontraktet var afslutadt, ej uppgifvit sig vara villig att låta förrätta det ifrågaställda extra arbetet, så ansåg styrelsen för allmänna väg: och vattenbyggnader sig ej kunna förorda den gjorda framställningen. g Härvid torde böra tilläggas, att om Mälarens strandegare verkligen ansett det vara af vigt, att det lilla afloppet vid Ryssgraf åvägabragts, hade väl den frågan ej fallit derföre att 600 -rdr bko icke erhöllos såsom understöd från det allmännas sida; ty så utarmade kunna dessa strandägare lyckligtvis icke anses vara, att en dylik ringa utgift bort afskräcka dem från arbetet. Angående insändarens uppgift, att, i stället för dena vägomläggning, som med statsunderstöd verkställi åren 1845—1847 till undvikande af ett äfventyrligt färjesund öfver sjön Wermelen, i Wermlands mellan Högboda och Lerhols gästgifvaregårdar, en annan bättre lskal kunnat erhållas, hvarå det skulle låtit sig göra att, utan förhöjd kostnad, anlägga vägen, nemligen från byn Företan öfver sundena i Fånsjön till häradsvägen vid Kallvik, får man upplysa: att ortens invånare, hvilka borde kunna anses ega lokalkännedom i den trakt, hvarest de äro bosatte, hafva ej uti. de hos styrelsen förvarade protokollerne öfver de flere år 1843 hållne sammanträdena, då distriktchefen, major Lilljehöök, verkställde undersökningar och afvägningar, innan beslut fattades att utföra väghvecrnaden. antvdt såsom möj