Aftonbladet – 10 november 1859, sida 2

första bemödandet vara att urskilja om domaren varit i nämnde afseende ojäfvig. Sedan justitieombudsmannen erinrat dels att förevarande redogörelse för embetets utöfning under de tre år, som förflutit sedan den sista berättelsen afgafs, omfattar en period, under hvilken, till följd af täta ombyten, han är den fjerde, eller, om man så vill, den femte, som innehaft embetet, och dels att han, då tryckningen af denna berättelse börjats, allenäst förvaltat detsamma ett år — meddelar han en lika klar som skarpsinnig redogörelse ej allenast för de åsigter om embetets tillbörliga handhafvande, hvilka vid dess utöfning tjenat nuva-l. rande justitieombudsmannen till efterrättelse, utan äfven för de skiljaktiga åsigter, som tid efter annan uttalats hos rikets ständer i afseende på tydningen af instruktionen för justitieombudsmannen, dervid en väl genomförd utredning förekommer rörande justitiekanslerens och, justitieombudsmannens olika verksamhetsområde, hvars gränser icke äro så strängt uppdragna i grundlagen som mången tilläfventyrs skulle anse behöfligt. Emellertid synes att justitieombudsmannen ingalunda varit njugg om besväret, utan sjelf utfört eller anbefallt åtal i flera mål, som en annan möjligen skulle ansett böra utföras af justitiekansleren. Men hvarken allmänheten, eller sistnämnda embetsmyndighet, förmoda vi, lärer vara missnöjd med justitieombudsmannens uppfattning af den för honom utfärdade instruktionen, så snart anmärkta förseelser utan dröjsmål beifras, och nekas kan väl icke, att en större lifaktighet råder hos den af rikets ständer valde väktaren öfver rättvisan än hos den af K. M:t dertill förordnade, möjligen derföre att den förre uteslutande egnar sig åt sitt ansvarsfulla kall. De flesta anmärkningar, som hos justitieombudsmannen förekomma, härleda sig från granskningen af fångförteckningarne. tskilliga hafva blifvit nöjaktigt förklarade och förthy förfallit — vid andra åter, föranledda af oriktiga domslut, hvarigenom fängelsestraff blifvit ådömdt: utöfver hvad som vederbort, bar påföljden blifvit att både kronans kostnad och den enskiltes lidande blifvit godtgjorda. Så snart den felande deremot, efter erhållen del af anmärkningen, förfäktat annan åsigt om lagens tolkning och tillämpning än den som justitieombudsmannen påyrkat, och frågan således gällt icke blott att bereda upprättelse och skadeersättning, utan ock att vinna. nödig stadga och enhet i lagskipningen, har alltid åtal, förordnats. — Allenast två, genom anklagelseskrifter inkomna mål hafva till justitiekansleren blifvit öfverlemnade. Föreskriften — yttras i berättelsen — att justitieombudsmannen bör inhemta fullständig kunskap om anledningen till anklagade personers häktande och om tiden för deras) hållande i fängsligt förvar, har jag uppfat-Å tat såsom en af de vigtigaste och mest maktpåliggande?., Samvetsgrannt hafva också de utvägar begagnats, som funnits för utöfvandet jemväl af denna embetspligt. Fångförteckningarne, som på bestämda tider inkomma, hafva af särskilt person noggrant blifvit granskade; under justitieombudsmannens embetsresor hafva fängelserna blifvit besökta, dervid fångarne uppmanats att oförstäldt meddela sina klagomål; skriftligen inkomna klagomål af personer, som ansett sig olagligen blifvit häktade eller i häktet qvarhällna, hatva jemväl föranledt till undersökningar, och-på hvad i tidningarne stundom förekommit rörande lagstridiga åtgärder har justitieombudsmannen gifvit behörig akt. Då anmärkta förseelser varit af svårare beskaffenhet, hafva de blifvit åtalade; men om det yppat sig — säger justitieombudsmannen — att någon mindre försummelse i embetspligter egt rum, har jag derom gjort erinran, och lemnat erforderlig tid till eftersatt arbetes fullbordande. Derigenom har nödig rättelse kunnat vinnas utan åtal?. Tvifvelsutan är också denna uppfattning af justitieombudsmannens åliggande fullkomligt riktig; ty meningen kan icke vara, att äfven de minsta försummelser, som ingen egentlig skada vållat, ovilkorligen skola åtalas, då rättelse sådant oaktadt kan åstadkommas. Ett ganska anmärkningsvärdt förhållande är, att af det betydligare antal mål angående åtal, som i följd af justitieombudsmannens förordnande blifvit hos hofrätterna afgjorda, hafva endast tre genom underd. klagan hos Kongl. Maj:t blifvit fullföljda. Bland de åtal, för hvilka justitieombudsmannen i sin berättelse redovisar, har icke något ådragit sig större uppmärksamhet än det mot förre riksdagsmannen Ola Månsson anhängiggjorda, angifven att hafva såsom direktör vid lånekontoret i Malmö tagit befattning såsom kommissionär med enskiltes lånehandlingar och dervid egennyttigt förfarit. Enär detta åtal varit af mera än vanligt ömtålig beskaffenhet och hufvudfrågan blifvit olika bedömd, egnas åt detsamma en noggrann framställning, som upptager ej mindre än 37 qvartsidor uti berättelsen. Derom torde icke meningarne vara delade, att hr justitieombudsmannen vid utförandet af detta lyckligtvis ovanliga åtal, som på sin tid följdes med spänd uppmärksamhet i hela landet, ådagalagt en utmärkt skicklighet och kraftigt bidragit till stadgandet af en ytterst vigtig princip i afseende på utöfningen af direktörskallet vid rikets ständers lånekontor. Med undantag af nyssnämnde mål, äro de öfriga åtal, för hvilka i denna berättelse reJogöres, lyckligtvis icke af något större intresse. Vi säga med beräkning: lyckligtvis; ty det måste vara en tillfredsställelse för allmänheten, att domare och embetsmyndigheter utöfva sitt ansvarsfulla kall med den skickhh OD Ds a Oo mma lighet och oväld, att deras åtgärder ådraga sm sme TEKNO AES