Aftonbladet – 10 november 1859, sida 2

ck han dock tillbaks till sin plats och lade sig. Han hade legat dold under en matta och var förmodligen vakt vid varorna. Slutligen kom jag till stadsporten. Den var stängd; men i detsamma bankade det på, och portvakten kom ut med en nyckelknippa och öppnade den jernbeslagna ekporten, som gnisslade på sina gångjern. Flera kapp-insvepta spaniorer trädde in, utan att säga ett ord; men vagnen stannade utanför. Det var en galera, som ankommit. Galeran är ett slags stor kärra med bänkar längs sidorna och med ett hvälfdt tak af hvitt lärft till skydd för solen. Den dras vanligen af endast en ensam stackars mulåsna. Sådana fordon färdas såsom ett slags råa diligenser fram och tillbaks mellan de mindre orterna här. Jag passade på och gick ut genom den öppnade porten. Från en höjd utanför hade jag en herrlig utsigt öfver staden. Med sina torn och spiror låg den slumrande i månskenet vid foten af den starkt belysta sierran, hvilkens aflägsnare toppar glänste hvita af snö. Efter ett par timmars uppehåll i Jaön fortsatte diligensen genom natten sin väg. Vid uppvaknandet fann jag, att vi uppnått Sierra Susanna, hvilken utgör gränsmuren mot Granadas dal. Då jag såg ut genom vagnsfönstret, höll vi just på att långsamt stiga uppför bergsluttningen på en slingrande brant väg. Vid sidorna af landsvägen betade hjordar af hundratals får, vaktade af herdar; klädda i jackor af svart fårskinn och knäbyxor af dito, brokiga ullstrumpor och snörskor af osvärtadt, gult läder. Detta var en skymt af det egendomliga spanska herdelifvet, hvilket man lär få se i hela dess orientaliska ursprunglighet egentligen i Estremadura. Denna provins, en morernas kornbod, blef nemligen efter deras utdrifvande en öfvergifven, buskbeväxt ödemark, der hela ar