Aftonbladet – 10 november 1859, sida 2

mera vesterut. — Det var den första huggtanden, som utbröts ur Napoleons gap, och inga löständer hjelpte sedan! 3 Midt på natten anlände vi till Jaön. Torget, der vi stannade, och der fondan låg, var en halfcirkelformig plats, omgifven af åldriga bus, hvilka alla med sina torn, utsprång, galterier under taket, samt stora och små fönster om hvarandra utan ordning, hade en fantastisk prägel af fordom. — Medan de andra visade middag kl. 1 på natten — (man får ämligen äta på de ställen diligensen fastställt till balter, och som diligensen går olika fort olika gånger, så blir det ofta på de besynnerligaste timmar) — gick jag i det dagklara månskenet omkring i den gamla staden, betraktande dess oregelbundna hus och dess otaliga plaskande, i månskenet glittrande springbrunnar. — I gathörnena hade man inhuggit små kapeller eller nicher med Jungfruns bild och en brinnande lampa. Stundom mötte. jag en nattvakt. Insvept i sin bruna kappa och med spetsig svart hatt på hufvudet bar han i handen en lans med vidhängande lykta. I förbigåendet höjde Serenon upp denna lykta för att se, hvad jag kunde vara för en figur, och uppstämde i detamma sin gammaldags sång, innehållande timman samt vädret: Son las unas dadas. Serenon. (Klockan är 1 slagen. Klart.) Som vädret här nästan alltid är klart, serenon, så har brandvakten deraf fått sitt namn. Vid slutet af en gata låg en katedral med en skog af torn. Vid sidan af densamma var ett litet salutorg, på hvilket en hop säckar och korgar stod qvarlemnad under bar himmel öfver natten. Det syntes, att man kunde lita på det torra klimatet. Just som jag gick fram mellan säckarna, rusade en trasig karl upp med en karbin emot mig och ropade mig an. Efter att ha sett litet. närmare på mig,