Aftonbladet – 10 november 1859, sida 1

ng Pr ÄR TA UKN ATEA ÅA: M. Rybergs vid Oxtorget; i J. F. Bromg, N:0 5 as å Aftonblads kontoret vid Mynttorget, mot 12!7, STOCKHOLM den 10 Nov. SCHILLER. Öfver hela Tyskland och på många andra orter i verlden, der ett större antal tyskar finnes eller der man hyser kärlek och aktnirg för den tyska vitterh-tens skatter, firas i dag den hundrade årsdagen af den store tyske skalden Schillers födelse. De närvarande tidsomständigheterna bidraga i väsentlig mån till den entusiasm, hvarmed Tyskland firar denna fest. De tyska enhetssträfvandena, som vaknat till nytt lif, men som på det politiska området finna sig strängt kringskurna och begränsade genom regeringarne3 misstänksamhet, rädsla och inbördes afund samt genom polismaktens efterhand alltmera stegrade godtycklighet, söka i firandet af en skald, hvars verk äro hela den tyska nationens stolthet och gemensamma tillhörighet, en föreningspunkt, der det nationella medvetandet och enhetskänslan kunna obehindradt uttala sig på ett sätt och med en värma, som kunna ge ett nytt lif och ökad kraft äfven åt hela folkets enhetsoch frihetssträfvanden. Men äfven utan inflytandet af dessa förhållanden skulle säkerligen denna sekularfest funnit en mäktig anklang inom Tyskland. Om också Schiller icke kan sättas i jemubredd med verldskulturens främsta hexroer, såsom Shakespeare och Goethe, så är och skall han dock utan tvifvel förblifva det tyska folkets älsklingsskald. Allt hvad som är tysken egendomligt, lusten för abstraktion, sträfvandet att sammankedja känslorna med ideer o. s. V., betecknar också företrädesvis Schillers natur. Han har i långt mindre grad tillfyllestgjort konstens fordringar än den tyska nationens ideala instinkt. Den estetiska kritiken har icke varit blind för hans brist på omedelbarhet och genialisk naivitet. Den har icke dolt för sig, att hos honom det rhetoriska elementet ofta . får ersätta det plastiska och ordets lyx bristen på lif. Han sade sjelf om sig: Iderna strömma icke nog rikt till mig, huru yppigt mina arbeten än kunna taga sig ut, och de äro mi; icke klara, innan jag nedskrifver dems. Di Goethes plastiska virtuositet erkändes till och med af hans bittraste motståndare, så herrskar deremot hos Schiller en viss doktrinär pathos. Hans gestalter äro ofta präktigt kostymerade begrepp, som sakna den inre lifskraftens märg och färgen af eget pulserande blod. Han yttrade en gång i den betryckta och beroende ställning, hvari han som yngling befann sig, att vi bära en helt annan verld i värt hjerta än den verkliga, och hela hans lif blef sedermera en kamp, för att lösa denna motsägelse, utan att det lyckades hans ansträngda tankekraft och hans allvarliga vilja att bringa hans inre, i en abstrakt ställning fängslade väsen ien försobande harmoni med verkligheten. Alla dessa fel, som tyska kritici mycket ofta och med behörig bredd i framställningen ha utvecklat, ha dock icke kunnat göra något intrång ityska folkets kärlek för den filosofiske skalden. Felen äro företrädesvis märkbara i hans lyriska dikter, hvilka också, med undantag af balladerna, blifvit långt mindre populära än hans dramer, som dock ej heller äro fria derifrån, hvilket. dock icke hindrat att de af tyska folket äras; såsom ett poctiskt evangeliura. Det är den i högre och djupare mening sedliga karakteren af Schillers poesi, som gör densamma så varaktigt älskad i Tyskland och som gör att den alltid skall framkalla sympatier, icke blott hos beslägtade germaniska folk, utan öfverallt, der ungdumliga hjertan klappa rent och varmt för idealet. Den sedliga frihetens kraftiga pulsslag, renheten i tänkesätt och riktningen till det höga och ädla, genomgår som en klar silfveråder hela hans lif och den måste förvärfva honom en varaktig hängifvenhet från en nationalitets sida, hvars poetiske representant han vär såväl genom sina fel, som sina förtjenster. Det är derföre icke beller så underligt att det ungdomliga, det lefvande, det framätsträfvande i Tyskland väljer Schillerdagen till en löftets dag, för att närmare sammansluta sig och förpligta sig att, trots alla hinder och villfarelser, alla gäckade illusioner och förräderier, icke uppgifva kampen för den nationella enheten och friheten, Man kan med skäl säga, att ingen författare är så populär i Tyskland som Schiller. Hans arbeten finnas i den fattiges koja såväl som i den rikes kabinett. Det är icke ovanligt att höra ungt folk recitera hans odödliga dramer utantill, och man går ännu alltid att se Wilhelm Tell och Jungfrun af Orleans, såsom ginge man till en nationel fest. Äfven i Schweiz, som Schiller aldrig fick se, men hvars egendomlighet han medelst underbar intuition såväl förstått att återge i sin Wilhelm Tell, är han högt älskad och värderad. Schweizarne betrakta honom nästan såsom sin egen. De tacka honom för det han så förträffligt förstått att poetiskt begagna den gamla krönikan, att han med ett så förvånande mästerskap behandlat lokalfärgerna och att han i frihetens och nationalkänslans intresse förmått att poetiskt föreviga sagan om äppleskottet, om hvars sanning, trotts all hiRI REBTRTSNT MIRI NERIKES RNE ENSE SOA Juni skördas — och sedan bränner solen! I trots at all denna ödslighet och allt detta