Aftonbladet – 10 november 1859, sida 1

som en fästning, och det bildar derföre vanligen en sluten fyrkant, utan annan öppning eller ingång än den jernbeslagna inkörsporten. Vid hvarje station plågades vi af en oerhörd mängd med tiggare, som skrek sitt idkeliga: Un cuartito, sennorito! Muero de hambre. Por la cara de Dios, Sennor!!n o.s.v. (En liten qvarto, goda herre. Jag dör af hunger. För Guds ansigtes skuld, Herrelo. s. v.). Särskildt minns jag en pojke, som upphäfde denna vanliga jämmerlåt, men hade munnen så full med bröd, att han hade svårt att få ut ordena. På det viset kunde de envist följa med diligensen en half mil bortåt, hjulånde, hoppande och utförande allehanda gymnastiska konster. Hvilka motsatser: en lättja, som ej vill arbeta, och en ihärdighet, som ej skyr någon ansträngning, för att tigga sig till en kopparslant! Vid byn Villarta inträdde vi i La Mancha, Don Qvixotes land. Det var, om möjligt, ännu mera ödsligt och förtorkadt än Castilien. Väderqvarnar var det dock godt om, så att man kunde se, att under annan årstid måtte det vara ett rikt sädesbärande land. På Cervantes tid lär väderqvarnen varit en alldeles ny-införd förbättring, och således var Don Qvixotes misstag att ta en sådan för en jätte ej fullt så orimligt påhittadt, som det nu kan förefalla läsaren, Mera österut ligger staden Årgamasilla del alba, i hvars föngelse, — spansk studerkammare, — Cervantes skref Don Qvixote. Vill ni göra er en summarisk föreställning om hela den stora spanska högslätten, sådan den ser ut om sommaren och bösten, så tänk er blott ett några tusen qvadratmils trädesgärde, genomkorsadt här och där af en brun sierra eller höjdsträckning. Om vintern faller något regn. Då sår man, hvar man händelsevis orkar att så, och landet är då grönt ett par månader. I Maj och