Aftonbladet – 9 november 1859, sida 3

sk. bko, hvilket pris med 55 procent öfverstiger det med juridisk rätt kontraberade. Den nya öfverenskommelsen benämndes här et: charteque, en ogiltig bandling; den tr så i förbållande till prineipalerna; den är möjligtvis gällande personligen för kontrahenterna, d. v. s. gasbolaget och lyshållningens administration, men principalerna lära väl ovilkorligen hålla sig till det pris de enligt kontraktet, det enda gällande kontraktet, åtagit sig att betala och som väl ingen är så enfaldig att med slapp eftergifvenhet höja. At: någon utsträckning af gaslysningen utom de tre församlingarne Klara, Nicolai och Jakob, med vilkoret om de 10 procentens behållning, antingen icke skulle ske eller åtminstone fordra lång tid, det insåg väl administrationen, eller borde åtminstone hafva insett det, redan då fråga var om det lagliga kontraktets uppgörande. Derföre yrkades också af en eller par ledamöter i denna administration, att detta vilkor icke skulle fastställas, och att man borde göra gaslysningens vidare utsträckning beroende af andra grunder. Vid det tillfället hade sådant kunnat ske på lindriga vilkor, emedan tvenne utländska bolag på den tiden hade uppträdt säsom det svenska bolagets medtäflare, genom anbud: det ena att leverera gasen för privata till 3 rdr 24 sk. bko, det andra bolaget till ännu lägre pris. Hvarföre sökte icke administrationen att då tillvägabringa en sådan öfverenskommelse, som gjort Stockhoim oberoende afdet svårt kontrollerbara vilkoret om 10 procents behållning? Häremot lärer väl Stockholmsboen,, eller, såsom liktydigt kan betraktas, administrationen, svara detsamma som säges i berättelsen för åren 1851-—1854. att administrationen, till följd af sockenstämmobeslut, var skyldig att i främsta rummet öfverlemna entrepenaden åt ett inhemskt bolag. Deremot invändes åter här, att den föreskrifna tiden för ett svenskt bolags företrädesrätt var försuten, äfvensom att administrationen redan den 12 Nov. 1851 yttrat sig om ett svenskt bolags företrädesrätt, att den endast vid i öfrigt lika omständigheter för inrättningens tillvägabringande, kunde komma i betraktande. Måhända har administrationen sedermera tyckt att, om ett svenskt bolag hade företräde endast vid lika omständigheter, borde det ännu mera påräkna samma företräde, då dess pris blefve bögre och således icke lika med dess medtäflares; men åtminstone vid den sist anförda tidpunkten hade administrationen en annan och förnuftigare åsigt. Att gaslysningsangelägenheten blifvit beklagligen förfuskad i afseende på rörens utsträckning, medgif ves gerna, äfvensom att en ändring af kontraktsvilkoren, till följd deraf, blef nödig, såvida man skulle inom en icke alltför långt utsträckt tid kunna boppas rörledningens utsträckande till de öfriga församlin garne, utom de tre; men då man icke godkänner satsen att ändamålet helgar medlen, måste man yrka, det förändringen bordt ske i laglig ordning, och man kan gerna, oaktadt allt hvad Stockholmsboens försäkrar, tro att sådant kunnat ernås på rimligare vilkor. För att inse detta, behöfver man ingen hvarken svår eller lång beräkning. Den är följande: Den egenmäktigt och olagligt beviljade förköjningen i priset, I rår 75 öre per 1000 kubikfot gas, utgör för 40 millioner kubikfot 70,000 rdr. Antages nu att rörledningen vidgas till alla delar af hufvudstaden, så måste summan uppgå till allra minst dubbelt, eller 140,000 rår om året. Kostnaden för inrättningens utsträckning till de fem territorialförsamlingarne lärer väl svårligen uppgå till 400,000 daler, på hvilken summa den föregående utgör öfver 30 procent. Skulle man tro attSbolaget icke skulle åtnöjt sig med lägre ränta? Man får icke förbise, att man i denna beräkning icke upptagit vinsten, och 2j obetydliga fördelen af oljelysningen på gatorna andertiden tills gaslysningen kan inträda öfverallt, jemte vinsten å den publika lyshållningen. De äro cke små dessa summor, som man genom det s. k. kontraktet velat afhända Stockholms kommun! Erfarenheten har gifvit vid handen; att ; tunna stenkol lemnar 1000 kubikfot gas, efter vanlig metod rid tillverkningen, och att denna qvantitet är verkiga behållningen, efter afdrag af det som bortläker. Säsom biprodukt får man omkring en tunnå kokes, jemte tjära m. m. — I London har försäljningspriet å gas under flera år utgjort endast omkring 4 rdr svenskt rmt per 1000 fot; och oberäknadt vå anläggningskapitalet, har tillverkningskost sått till omkring 2 rdr rmt för samma qvantitet — ullt efter vanlig metod, men med begagnande af Whies bydrokarbongas-process uppgår tillverkningskostjaden till blott hulften så mycket eller 1 rår rmt. Året 1852—1853 steg totala kostnaden (med inberäkling af ränta å anläggningskapitalet) i Hannover. till 2 rdr 88 öre sv. för 1000 sv. kubikfot behållen gasivantitet. (Se Dinglers Polytechn. Journal för 1854, 3. 132, pag. 462). Dessa fakta äro talande. Betraktar man dem å na sidan, och å andra sidan att gasbolaget, uDter det att kostnaderna för inrättningens utvidgning pestridas, vid sednaste bolagsstämma beslutit 10 pro:ents utdelning per aktie, så begriper man sannerligen icke behofvet att genom förbigående af det lagliga kontraktet betinga sig förr nämnda, högst betydliga örhöjning utaf Stockholms invånare. Dermed blir let väl också något svårt för Stockholmsboeu att rinpa tillit till sin uppgift, att bolaget icke hade utt påräkna någon särdeles vinst utötver de 3 prosent, som beräknas såsom ränta. Jemte allt detta tillkommer, att stenkolen införas tullfritt, att bolaget fått sig fri bygnadsplats uppåten, och att det eger uteslutande rätt till försäljting af gaslysningsapparater. Om det är onekligt, såsom Stockholmsboen uppgifvit, att framtiden skall utvisa gasbolagets behållning, så är det deremot genast påtagligt, och icke beroende af framtiden att utvisa, hurusom den förökta nya beskattningen af 7 rdr i stället för 5 rdr 15 öre, skulle komma att utgöra rågan på bolsgets edan förut alldeles tillräckliga behållning, och att je underhand och utan gasförbrukarnes hörande bortbetingade 1 rdr 75 öre äro för Stockholms inrånare mera betungande än de ansett skäligt, och wilket de också aldrig medgifvit att å dem uttaxeas. På samma gång som Stockholmsboen må emotaga föregående svar, kan det vara lämpligt att bevara en, i Dagbladet för den 10 Augusti, med S. undertecknad artikel. Hr S. förmenar, att enär administrationen er! fverståthållareembetets och drätselkommissione ET VER ETTA gt EE. FY TERJE 1 RR RA