Aftonbladet – 9 november 1859, sida 3

nehåller 29 ati alla liqvider med bolaget skola ske efter 1830 års myntfot; hvad mehar hr S. då med sitt tal öm engelska myntets stegring emot det svenska? Skulle kanske den i sednare tider ökade tillgången på guld bringa detta i proportionelt högre värde än silfret (som utgör grunden för 1830 års myntfot)? ! Om motsatsen inträffar — såsom verldsgången hittills utvisåt — månne icke den sannolikheten bordt komma i betraktande såsom motfråga? Hr S,. ondgöres mycket öfver att insändaren i Aftonbladet för den 19 Juli ej tagit kännedom af den handling som skall innehålla det nya kontraktet, och var tryckt hos hrr Norstedt Söner 1858. Det kan likräl ursäktas, då aldrig någon annons om denna produkt af pressen varit synlig, och den icke heller finnes i bokhandeln. Af detta förhållande skulle man tro harmen öfver insändarens försummelse icke vara så stor, icke heller har man brådskat med att låta det deri innehålloa kontraktet komma till boktryckarens (och allra minst till allmänhetens) kännedom, då tvenne år fått förflyta emellan kontraktets datum och dess tryckning. Synes icke detta förhållande af allmän obekantskap med saken komma väl till pass för en slumpvis gifven decharge för en förvaltning, som kanske icke nu kommer att gifvas, sedan man haft den försigtigheten att skilja på de tre årensredovisning ?. Man synes hafva förfarit efter det goda ordspråket: Den som vinner tid vinner allt. För att nu fortsätta frågandet: Hurudant var förhållandet med taxan, som administrationen, enligt 17 8 i kontraktet, skulle fastställa. för rörledningar till enskiltes bus? Den blef ju fastställd den 16 Maj 1855, sedan bolaget ända dittills fått taxera hufvudstadens invånare efter behag. Denna taxa bar också verkligen blifvit tryckt, men när hafva stådens invånare blifvit underrättade om att en sådan taxa fanns och hvar den kan erhållas? Måhända tillhör såväl taxan som administrationens enskilta kontrakt med bolaget de s. k. gasfittings, hvilkaingen får köpa af någen annan än bolaget och på dess magasin? I det fallet får man åter önska sig annonserandet härom. Efter allt detta åberopas olimpligen den moraliska bevekelsegrunden — välmeningen för Stockholms kommun att erhålla gaslysningen utsträckt öfver hela staden. Af detta skäl sksll nemligen sdministrationen hafva tillåtit sig anticipera Stockholms invånares begifvande till de ofantliga nya fördelarne hvilka 2 samma gång vore samma invånares förluster. invånarnes sida ligger ju det rätta motiv, som bestämdt upphäfver det angifna motivet å administra tionens sida. Alltså är administrationens förfaran de oförsvarligt. Den har — utan ätt vi nu fästa något afseende på: inre motiver — bestämt nya rättigheter för den ena parten på den andras bekostnad, denna ohörd! Att afhända Stockholms kommun hela den betingade och således beräknade besittningen af gasverket efter en viss kortare tid, vid hvilken Verket ännu skulle hafva ett värde och då det förhållande skulle vidtagit, att man sjelf kunnat bestämma sfver priserna! Att bestämma en ny period för afträdandet, då gasverket, med rörledning och allt, icke mera kunde hafva nägot egentligt värde! Att med denna följd öka invånarnes beskattning, så att den skulle stiga till minst 140,000 rår om året utöfver hvad d2 förut medgifvit! — Allt detta utgör väsendet eller i (minstone resultatet af administrationens så kallad . välmening. San crligen! Det var verkligen ett behöfligt, men kanske fruktlöst, försök af Stockholmsboen att i aärvarånde kritiska ögonblick lugna lyshållningsadministrationen, sedan Stockholms kommun börjat inse sin rätt och måhända beslutit sig att densamma försvara. Det kan bli intressant, att se huru en domstol skulle kunna underlåta att binda administrationens ledamöter personligen vid det mellan densamma och sasbolaget uppgjorda kontraktet, samt att binds bolaset vid skyldigheten att uppfylla det lagligen öfrerenskomna, och således lemna gasen till det pris den ir fastställd — med rättigheten för bolaget att i afseende på differensen hålla sig till administrationen.