Aftonbladet – 8 november 1859, sida 3

memorial Ul lagutsKOlet. (Insändt.) Stockholms Slöjdskola. Till redaktionen af Postoch Inrikes Tidningar I. När min i n:r 253 af Aftonbladet införda skrifvelse, af-d. 31 Okt., ställdes till Postoch Inrikes Tidningar, hade jag ej sett redaktionens yttrande i sin tidning af samma dag. rörande slöjdskolan. Redaktionen har sedermera fortsatt striden i n:r 259 och 262 af den 2 och 5 dennes. Jag går nu att bemöta dessa särskilta artiklar. I den första af dem säger redaktionen att den betydliga ökningen i handtverkeriarbetarnes freqvens i skolam är förmodligen ett resultat af den uppmaning, som handtverksföreningens fullmäkti,e läto utgå under den 32 September detta år. . Vidare, att då arbetarnes utkomst beror på att de ega skicklighet i sitt yrke, och på den vackra formen hos de arbetsprodukter, hvilka från dessa yrkesidkare utgå, så sönskar man att konsten måtte ju förr desto hellre stiga ned från sina höga hästar och tränga så långt nedåt i samhället som: möjligt. Att den nämnda vackra formen hos arbetsprodukterna, icke kan ernås utan att producenten har genom konststudier gjort sig skicklig att alstra vackra formern, det kan ju hvarje menniska inse. Det synes då icke heller kunna af förnuftigt folk bestridas att arbetarens skola måste vara konstskola. Redaktionen säger: Afto1rbladet fordrar väl att handtverksmästarne sjelfva skola bibringa sina lärlingar denna undervisning,. Jag har ingenstädes i Aftonbladet sett någon sådan fordran. Hvad som deremot måste fordras, är att mästarne bibringa sina lärlingar undervisningen i handarbetet, sjelfva handiverket, hvilket hörer verkstaden ensam till. Detta har jag i min sista skrifvelse till redaktionen påstått och sökt utreda. Alla verldens upplysta industiiidkare äro derom ense, j Redaktionen säger om handtverksmästarnes förmåga att bibringa sina lärlingar undervis visning: Vi fråga nu icke om de vilja; utan om de kunna det, Hvarifrån skule det stora och trängande behofvet af slöjdskolor komma, om handtverksmästarne sjelfva voro fullfjädrade. Redaktionen gör här ett stort misstag. Skolor att lära slöjda finnas ej annorstädes än i verkstaden. Men skolar för slöjden, att rikta slöjdidkaren med kunskaper och att bilda honom till konstnär, de finnas och de hafva länge i Frankrike varit i full verksamhet, och äro det nu äfven i England. Det är detta trängande behof, som vi hafva att här fylla. Det borde vara redaktionen bekant att staten gifver årligen teseunderstöd åt industriidkare för att på utländska verkstäder sförkofra sig i sitt yrke, och detta alltid med förbindelse att efter återkomsten till fäderneslandet meddela sina yrkesbröder det nya eller förbättrade arbetssättet. Men om, såsom redaktionen förklarar, handtverksmöstarne sjelfva ej äro fullfjädrade, i allmänhet i sina yrken, huru skall det då för dem kunna vara möjligt att dömma om det högsta, det konstnärliga i deras arbeten, hyarom de synas ej ännu hafva ens en aning? Huru skola dessa handtv rksmästare kunna höja sig till vederbörliga domare öfver undervisningen i Stockholms slöjdskola, då de sjelfva aldrig annorstädes sett och ieke någonsin begagnat en sådan skolas undervisning? Huru skola dessa icke fullfjädrade handtverksmästare nu kunona med urskiljning välja ledamöter till den nya direktionen, som har ett så svårt uppdrag, som det att föreslå stadgar för slöjdskolans undervisning, — välja annorlunda än såsom blinda verktyg i händerna på dem, hvilka önska att nedsätta arbetarens undervisning? Redaktionen talar. om smakreglor,. Kan redaktiohen verkligen vara nog enfaldig för att tro, det smakreglor kunna gifvas såsom ett recept på bränvin, t. ex., eller att till smak i konstsaker det icke :skulle fordras att hafva sett och studerat en. mängd konstalster och att hafva fortsatt detta studium i lång tid? Vet redaktionen icke, att redan Seneca sade: ars longa, vita brevis? Vidare säger redaktionen om slöjdskölan kan meddela artistisk lärd bildning eller någon grund dertill — så mycket bättren, Ingen slags artistisk bildning lärer kunna fås utan verkliga konststudier, och dessa måste gifvas äfven åt arbetaren, om han skall förmå