Aftonbladet – 8 november 1859, sida 3

Man förlorar icke hvarken sin egen naturliga eller andras verkliga aktning, utan att äfven förlora jemvigten i sin själ och springa öfver i en ytterlighet. Endast af fruktan för ettsådant straff har en af den indelta armåns redbaraste och bästa söner under loppet af denna sommar sjelfmördat sig. Och. likväl bibehåller man det? Hafva vi då verkligen råd att på sådant sätt nära nog demoralisera vår armå? Det är ett stort slöseri, ett slöseri med moraliska krafter. Ju svagare vårt land. likväl är, dess nödvändigare är det att taga väl tillvara just på dessa krafter. De äro öndå de enda, som vi i farans ögonblick kunna lita på. Svensken eger krigisk fallenhet. Men det rinner en smula odalmannablod i hans ådror, och han fordrar att blifva väl behand: lad. I motsatt fall har han mången gång grymt hämnat sig. Från flera än ett af våra krig vet man att det första skottet, som lossats, blifvit riktadt mot. och träffat ett kitsligt befäl. Landet har haft en tid, då svårare straff funnos, än hvad nu är fallet; vi hafva nemligen egt spöstraff, till och med gatlopp. Då dessa borttogos, skrek säkerligen äfven fåkunnigheten, att disciplinen skulle gå under. Den har likväl i stället gått framåt. Tag bort prygelstraffet nu, och den goda krigiska andan — den sannt fosterländska — skall säkerligen ännu fullkomligare utveckla sig. Emellan officeraren och soldaten ligger en oöfverstiglig afgrund, så länge den sednare kan underläggas ett vanärande straff. Båda två äro dock till för samma ridderliga ändamål, samma heliga sak, fäderneslandets försvar. Och för min del kan jag icke inse någon annan skilnad dem emellan än gradernas. I Frankrike, der armen med allt skäl är att betrakta såsom ett mönster, förefinnes icke heller någon annan. Om jemlikheten inför krigsdomstolarne är af vigt, är jemnlikhbeten inför hederns icke mindre vigtig. Hvarje lands alla medlemmar böra endast ega en enda lagstiftning. Att följa en strängare för manskapet och en mildare för befälet är våld och väld. Flerfaldiga, för det hela skadliga följder skola oundvikligen deraf uppkomma, aldrig något godt. Antager man kroppstraft för den ene, må man vara konseqvent, såsom i Ryssland, och äfven antaga det för den andre. Men finnes det icke i den ena kategorien, må det då icke heller finnas i den andra. Jag har uttalat den öfvertygelsen, att den mil tära lagstiftningen snarare bör stå fram: för än efter den civila. Men förhållandet är icke heller sådant hos oss, utan motsätsen. Den civila strafflagstiftningen är nemligen hos oss mycket menskligare än den militära. Sålunda har spöstraffet blifvit borttaget för gröfre brottslingar, husagan undergått en stor förbättring, samt straff blifvit bestämda för misshandling af husdjuren. Kan man icke också med allt skäl fråga om landets försvarare förtjena mindre afseende än några af dessa? I stöd af de allmänna grundsatser, som jag haft äran att nu andraga, vågar jag vördsamt motionera prygelstraffets afskaftande. . Jag anhåller ödmjukast om remiss 3 detta memorial till lagutskottet.