Aftonbladet – 3 november 1859, sida 3

Denna afslvtades likväl af segervinnaren på at sätt, som omisskänneligen idagalägger förendet af ell framtids svensk polhtik: a! rges intressen, af Sverges ansprök, åtmin: å ett yttre sken af någon ersättning för usten af Finland, för atträdandet af den ara provinsen Pommern med hertigdömet , som bu utgör ett at Preussens i intrielt och finansielt häneeende imdrägtigare ndskap; och som derjemte företedde den sista amningen af Sverges fordna anseende och bundet och kligheten tillt Sverge älskande och i ver vet br folk. Norges underkastelse fulländades genoro len 5. k. föreningen, på ett sätt, som ådagager hurn Sverges u:gamla ära och histosa anseende, såsom ifrån hedenhös Skandi iens mäktigaste stat, ifrån alla synpunkter isidosattes af segervinnarnes, den då, de facto, venske regentens och af dess svenska rådcifvares, vid tillfället vidunderliga och allt unpat än svenska politik, då, allt hvad sverge vid tillföllet uppoffrat, för allt hvad sverge genom föregående regenters och regevingars oförstånd, egensinnigt balsstarriga falska politik och krig vid fredsslut lidit; — ;verge nu, vid det gynnsamma tillfället, för a gäckade förhoppningar afspisades med in, blott alltför skenbara glansen af en iubbelkrona för sin nyss uppkomna regentlägt och meå den för Sverge nära nog håvande benämningen af en förening med kor onngariket Norge till namnet, men i verkligeten ingenting mindre än en sådan. Uti första konceptet till fredsfördraget med Danmark hette det: Att Norge skulle införfvas -(inkorporeras) med se, och lärer et varit på H. K. H. kronprinsen Carl Johans uttryckliga begäran, ordställningen föryttes till den uti sjelfva traktaten förut anden. — Den inre tanken vid detta förfi vande torde det icke uu vara tillständigt utleta, men tillgänglig för historieforskaren. san den i en framtid ej undgå den kritiska analysen. Huru H. EK. H. kronprinsen Carl Johan iöre utförandet tänkte sig Sverges besittn Norge, belyses uti ett af hans bref till ;rinsen-regenten af England, dat. Stockholm en 19 September 1812: Iadlands förlus: ir i alltför friskt minne hos svenskarne, för at ullmänna -meningen icke längesedan skulle varit fetänkt på medlen att återer frå denna provins. Det har derföre varit nödvändigt att, innan jug viktade Sv.rges ansträngningar till kontinenten, jag vinnlade mig om att popularisera ett system, hvilket i mängdens ögon aflägsnar de fördelar sverge skulls kunna hafva förvärfvat, om det förbundit sig med Frankrike, och enda medlet att komma till detta resultat, på somma ång man afser verges sanna intressen, är, värfvandet utaf Norge.n (Se v. Schinkels minnen Tom. 7, Bil. n:o 1.) Svenska folket har under nära ett halft århundrade tålmodigt åsett sina representanters skygghet, att offentligt undersöka och granta huruvida den s, k. föreningen med Norge i verkligheten medfört för Sverge de fördeFat, som de maktegande under tiden visat sig iHerkänna den, då de i synbar måtto gjort tet för att jemna de, alltifrån dess början föreningen vidlådande missförhållandena för Sverge, hvilket gerna måste medgifvas haiva varit svårt, sedan de, till följd af en vid tillfrället rådande högste viljas dolda afsigter och cubbelspel, traktatmässigt blifvit siadfästade. Om, ifrån det ofvan till popularisering ibland senskarne antydda system, tanken förflyttar iv till systemets bringande till utveckling och erkst Nighet, då alla medlen dertill voro erifrade och vur-. så häpnar man för slutsatson och skyr att uttala den. Tiden har åtminstone synis mig nu vara une att till tals inom riksdagen bringa detta viksvigtiga ämne. Härvid framställer sig först den frågan: unor hvilken-slags benämning inöm statsrätten sorges förening med Sverge san hänföras? Och den lärer öaktadt allt ad Ivobatoriskt pomiserande för och emot, icke af norrmänen vilja antagas annorlunda än såsom en jott personel förening uti den genom föreingsfördraget gemensamma konungens pernn Stang, uti sin Kongeriket. Norges. constiituioelle eller Grunilov-bestemte ret, sid. 61, avser aret obestämdt; mer kommer likväl emot u i Norge diifra åsigt till den slutsats, att ingen må hänföras till verkliga statsförenar (Uniones civitalenses) och tillika till de ella och lika (reales et zequales). Föreningsfördraget bar ända ifrån sin bö nn. med mera och minäre afvoghet emot överge, norrmännen ensidigt och uteslutande i des fåfänga varit tolkadt. Genom den den 14 Augusti ISH4 af den nske segervinnaren i Moss. afslutede konutionen hafva norrmännen i åtskilliga fal! vat från egennyttans synpunkt. visa sig ndla i deras rätt, då de, under förbiseende likhet i skyldigheter, ända till. ytterlighet ot Sverge, drifvit anspråken å fullkomt hit i rättigheter, men icke alltid, med a vde ä den tacksamh änsla, hvaruti Nors folk borde pa sig stå till BSverge 1ör efter seklers frånvaro återvunnen Sjelfstänbet och för den egenderoliga grad af kon;tationel frihet, som genom Sverges uppoffgar af blod, af dyrbara: och kära landskäper chaf penningar blifvit ensamt Norges anpart i den 8. k. föreningen, utan några för erge motsvarande fördelar. I logisk slutföljd framställer sig härvid den ågan. Företer historien något exemrel af en permalförening ensamt uti den gemensamma