Aftonbladet – 3 november 1859, sida 3

och blicka med förtjusning in i hennes ögon. Pet ir behag i alla bennes rörelser, isynnerhet då hon, vå älskarens uppmaning, fattade en guitarr och speide några musikstycken för oss. Men musiken var nycket monoton och utan harmoni, åtminstone kunde j våra öron upptäcka någon. Hennes sång skedde med falsetten: ett slags gnällande, ej alldeles så obehagligt som kinesarpes, men endast uthbärdeligt till följd af dess ovanlighet. Systern förenade sig med benne i en duett, hvarunder båda försökte att öfver. rösta hvarandra. Våra värdar voro förtjusta och tycktes blott undra på vår köld; men som vivoro vanda vid de europeiska operasångarne kunde vi knappast uthärda em kejserlig japansk hofsångare: Då vi funno de unga damerna så förekommande, förmådde vi den ena att dansa medan den andra spelade. De biföllo; den ena började nu. et1 slags långam vals rundtomkring rummet änder det Hon gnolade eb sång, och gjorde behagfulla rörelser med händerna. Hon ! ycket graciöst och gjorde embugning för oss hvarje gång hon passerade det ställe åer vi sutto. De voro klädda i rikt broderadt siden; en lös tunik mea vida ärmar var med en bred gördel af jusrödt siden fästad kring lifvet. En solfjäder-satt instucken i gördeln. De gifta qvinnorna voro klädda i rober af ett tyg, liknande kasimir och af mörk gråaktig färg. Efter teet kom man in med pipor och något lätt vin. Japanska tobaken är mycket svag och utan smak, så att vi anhöllo att i-enlighet med vår egen vana få tända våra cigarrer. De undersökte noga vår uniform, frågade efter de engelska namnen på dess olika delar och prononcerade särskilt efter oss hvarje. ord. — En middag för fattigbjon. Förr var det på många orter i England en sed, att fattigvårdsstyret sen, hvarje gång den var tillsammans, efter slutadt arbete intog en god middag, som bekostades af fåttigmedlen. William. Fox, en qväkare; som var medlem af fattigvårdsstyrelsen i Nottingham, beslöt att göra ett slut på detta missbruk. Han skyndade der-. öre en gång bort från sina kolleger, innan arbetet var till ända, begaf sig till matsalen och frågade iospektoren på arbetshuset, om middagen var färdig, — Ja, blef svaret. — Tag in den då. — Äro her rarne färdiga, sir? — Bry dig ) ickeom herrarne ) Qväkarne kalla, såsom bekant är, alla menniskor för du.