Aftonbladet – 3 november 1859, sida 3

tan tag bara in middagen. Så skådde äfven. — Kalla u in hjonen! å, hör du ej hvad jag säger! Kalla bjonen genast, sir! -— Denna middag är för herine. — Betala herrarne den då? Skynda dig och jr som jag säger.— Den förvånade inspektoren afgsnade sig nu, och Fox följde honom: för att tillse tt hans befallning verkställdes. Inom ett par miter var salen uppfylld af en skara hungriga fat:ighjon, hvilkas ögon ej på många år skådat en sålan anrättning. De läto icke säga sig två gån-er tt taga plats vid bordet och låta sig rätterna väl naka. Fox stod hela tiden och delade ut stek och idding till sållana, som ej kunnat få plats vid bor;t. Om ett par minuter vår bordet totalt rensad.. Inappt hade Fox: affärdat sitt öfverbelåtna sällskap, rrän ett annat sällskap infann :sig, nemligen.herrne ifattigvårdsstyrelsen, som med förvånade blicar begapade det tomma bordet. — Hvad är detta ? — utropade de, — hvar är middagen? -— Jag fann en nycket god middag färdig, — svarade Fox, — och som jag visste, att ingen annan än fattighjonen egde rätt att bespisas af fattigmedlen, lät jag fattighjonen rtära den; men om någon af er, mina herrar, behöfver en middag, må han gå hem med mig, och jag skall gifva honom en. — Som de väl visste med hvem de hade att göra, försökte de aldrig att förnya missbruket, så länge Fox satt i fattigvårdsstyrelsen. .— Juridiskt vältallghetsprof, En kringvandrande urmakaregesäll, som, sedan han öfvergifvit sin feriton år äldre hustru; förde ett olägligt herdeF med en ung flicka, blef. derför af vederbörande slagare, som ej hade siöne för lifveta poesi, ställd under tilltal vid norsk Jomstol Enär han var hinad att personligen inställa sig insände han en försrarsskrift, så lydande: i Hr president! 1: Som omständigheterna ej tillåta mig att personligen afgifva svuromål i den mot mig och E. O—doster instämda sak, så får jag härmed ufgifva de upplysningar, som skola blifva föremål för höga rättens skarpsinniga och oväldiga undersökning och öfvervägande. . Förliden höst blef jag bekant med E. O—dotter hennes föräldrars hus, hvilken bekantskap förvandlades till vänskap, men ej kunde fördragas af hennes bröder, särdeles Lars, som ej längre tillät henne vistas sitt hus, fastän han kort förut vid ett visst tillfälle hade gifvit mig henne med orden: var så go å ta