LITTERATUR. Kan en menniska utan andligt sinne och andlig kraft vara tjenlig att förvalta andans embete? En fråga underställd den menskliga tanken och det kristliga medvetandet, båda särskilt belysta af Guds ord i Nya Testamentet. Stockholm hos L.J. Hjerta. Pris 50 öre. 5 För många, ja för flertalet af våra läsare skall kanhända vigten af omförmälda, i denna lilla skrift ombepröfvade fråga undfalla uppmärksamheten. Hvarje läsare, som dömer efter sitt enkla, sunda okonstlade förnuft, skall otvifvelaktigt genast vara färdig att med ett obetingadt nej besvara densamma, och anar helt säkert icke, att han med, detta nej. råkar i strid med vår besvurna kyrkliga grundlag, den Augsburgiska bekännelsen. ttonde artikeln i denna bekännelse lyder nemligen: Ändock Guds församling egentligen är de heligas och rätte kristtrognas samqväm; dock medan uti: detta lifvet många skrymtare och ogudaktige deribland funne varda, derföre är medgifvet bruka sakramenten, som genom ogudaktiga blifva utskriftade, efter Kristi egna ord, Math. 23. På Mose stol sitta de skriftlärda och farisger; allt det de bjuda eder hålla, det håller och: görer, men efter deras gerningar görer intet m. m. Item; att ordet och sakramenten för Kristi ordnings och befallnings skull äro kraftiga, ändock de genom ogudaktiga personer varda förkunnade och uts delade. Här fördömas de Donatister och andre sådane, som neka vara medgifvet bruka de ogudaktigas tjenst i församlingen och mena att. den tjenst, som sker af ogudaktiga personer, skall vara onyttig och kraftlös. Tvärtemot det vi hålla förejatt hvarje oförvillad läsare skall vara böjd att antaga, säges det alltså i den ofvan anförda artikeln, att ordet: och sakramenterna äro kraftiga, ändock de? icke allenast genom personer utan andligt sinne, utan till och med genom ogudaktiga personer varda förkunnade och utdelade, och fördömas de som mena att den tjenst, som sker af ogudaktiga personer, skall vara onyttig och kraftlös.? , Det är den bland teologer ofta afhandlade stridsfrågan om denna artikels giltighet och sanning den anonyme författaren till ofvannämnda broschyr har underställt den läsande allmänhetens bedömande. Och man må icke betrakta frågan som en blott teoretisk spetsfundighet utan praktisk betydelse och vigt. Tvärtom, med det sätt, hvarpå denna fråga fattas. och besvaras, sammanhänger på det allra närmaste begreppet om kyrkan och prestjembetet. Det är af denna anledning vi, framförallt vid början af en riksdag, då sannolikt ganska vigtiga kyrkliga angelägenheter bringas å bane, ansett oss böra fästa allmänhetens uppmärksamhet på den ifrågavarande skriften. Tänker man, hvad vi väl måste göra, presterskapet såsom. dertill: kalladt, att det skall fortsätta Kristi eget och hans apostlars verk, att det skall lära och uti menniskors hjertan inplanta den höga himmelska sanning, som är vårt ljus uti allt mörker, vår glädje i all bedröfvelse, vår kraft uti all pröfning, så skall det otvifvelaktigt genast förekomma hvar och en såsom ytterst orimligt; derest man ville antaga, att någon skall vara skicklig. till detta vigtiga kall, som icke sjelf är genomträngd af. denna sanning, som han förkunnar. Hvad var det som uti kristendomens början satte apostlarne i stånd att midt. under allt motstånd och alla förföljelser med så undränsvärd framgång förkunna evangelium? Hvad var det. som: kom; dem att härför underkasta sig alla-lidanden och försakelser, om icke det att deras egen själ-var. så -genomträngd af det evangelium, som de framburo inför verlden? Har religionslärarens kall, ehuru under förändrade samhällsförhållanden, ännu en likhet med dessa den kristna sanningens första förkunnares, åtminstone så till vida, att det är samma höga ändamål, Guds: rikes förökelse,; som religionslärarenvännu städse bör häfva för ög0nen, så måste det med. allt skäl slå hvar och. en med förvåning, då det i Augsburgiska bes kännelsen påstås, att detta kall skall kunna utöfvas med nytta och kraft icke allenast af icke andligt -sinnade, utan till och med af nisse AROR Frama Finner van Tran athina kn ac då ha: