Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 3

hon icke förr var: ett system? Hvad är det. om ej den fygiska styrkan, som berättigar fen: ibland Europas stater att åtaga sig förmynderskapet för de öfriga? Till den rådkammare, der folkens öden afgöras, eger intet af dem att sända en målsman, såvida detej kan hota ett grannfolk med en anfallshär af minst 200,000 man. Så hög är den här för rösträtten bestämda census. Fjorton konungariken, den sjuke mannens kejsardöme och åtskilliga andra stater, med tillsammans en folkmängd af inemot 100 millioner menniskor, äro öfverlemn:de åt de tem mäktigaste staternas rättskänsla, barmhertighet eller inbördes afund. Sådant är idag Europas tillstånd. En af de fem är Ryssland. Tre af de fem delade Polen sig emellan. Den fjerde var våra föräldrars tid på väg att bilda ett verldsvälde. I sanning, de fem förmyndarnes förtjenstlistor äro icke egnade att ingifva de ofrivillige myndlingarne obegränsadt förtroende. Det är möjligt, ja troligt, att folkrättens och humanitetens grundsatser ega större inflytelse nu än förr i, det europeiska förmyndarerådet; men för de stater, som icke representeras i detsamma, är det föga mindre tungt att veta sin tillvaro bero af de mäktigares humanitet eller barmhertighet, än att bygga den på deras ömsesidiga afund. Det var en tid, då det svenska svärdet vägde bland de tyngsta i Europas vågskål. Vårt fädernesland har varit en stormakt i samma mening som Frankrike och Ryssland. Dess roll som sådan var glänsande, men kort, och kunde icke vara annat, ty den upprätthölls icke af de rika materiella hjelpkällor, som ät sig sjelfva skapa en stormakt, utan af dess hugstora folks förmåga att kämpa, lida och uppoffa sig. Denna förmåga har en gräns. och när denna gräns var uppnådd, måste svenska nationen, blödande ur djupa sår, återvända till sin af naturen anvisade plats vid sidan af staterna utaf andra ordningen, medförande som den enda vinsten af sina offer och lidanden en lysande historia och de öfriga folkens högaktning. Att hoppas, det vi en gång skola återtaga den lysande roll, vi spelat på Europas krigsskådeplats, och att sträfva i denna riktning, vore opraktiskt, dåraktigt och farligt. Sådana drömmar måste vi för alltid öfvergifva. Verkligheten står för våra ögon med andra kraf. Det gäller nu icke att hota andras sjelfständighet, utan att betrygga vår egen; det gäller icke att eröfra, utan att rädda vår egen i fara sväfvande tillvaro. Ega vi ärelystnad, så kan hon icke anstränga sig för att tilltvinga Sverge en plats vid sidan af de fem stormakterna, utan för att göra vår inre politik och vår existens oberoende af deras debatter och beslut. af deras enighet, som kan gälla en delningsplan, eller deras oenighet, som kan rubba den Jemvigtspunkt, hvars bibehållande är föremålet för den konstlade balanspolitikens omsorger. Vår existens som nation bör ej, om annat är möjligt, bero af diplomatiens eqvilibristiska rön; hon bör hafva jemvigtspunkten i sig sjelf. Hon bör ej heller bero af de mäktigare staternas medlidande eller ömsesidiga afund. Hon har annars en svigtande grundval. Det gifves stater af ringa omfång, som måste åtnöja sig med ett sådant beroende, emedan de äro alldeles ur stånd. att befria sig från detsamma. Men för dem. som möjligen kunna, är det ovärdigt att icke göra det, och deras öde är af dem sjelfva framkalladt, af dem sjelfva besegladt, om deras namn en gång befinnas utstrukna ur de fria folkens gyllene bok. Har svenska nationen i detta hänseende ett tryggt medvetande? Eger hon i sin barm den lugna känsla, att hon gjort nog eller gjort hvad hon förmått för värnandet af den framtid, som Gud förtrott åt hennes egna händer? Svaret är detta: folket hembär stora och allt större offer åt sitt försvarsverk. Detta tager i anspråk lejonparten af statsinkomsterna. Men i trots häraf är nationens medvetande icke lugnt. Hon eger kanske icke mer den manliga tillförsigt, som stöder sig på Gud och egna krafter. Hon fruktar och har skäl att frukta den kolossala, eröfringslystna militärstat, som är hennes närmaste granne och länge mättat sin landhunger på hennes bekostnad. Hon vet, att ett enda förloradt fältslag kan o aintetgöra hennes tillvaro, så länge hennes försvar är ordnadt såsom nu, och måhända känner hon äfven af svenska professorers undervisning, att eröfringsrätten lär vara helig, att en gång kufvad, vore hennes försök att afskudda sig oket rebellion. Att hon icke gillar en sådan teori är väl sannolikt, och att hon i sin olycka icke skulle sakna söner, som vore beredda att för hennes heliga sak blifva brännmärkta och offrade som rebeller, det är otvifvelaktigt. Men ser hon framtiden ljus och aflägsnar hon de hemska aningarne om undergång, så är det emedan hon hoppas på diplomatiens beskydd, på Frankrikes härar eller Englands flottor. Med ett ord: hon litar icke längre på sig sjelf. Den känsla af vanmakt, som plägar föregå döden, har bemäktigat sig henne. Hon känner sig numera blott som ett lod i jemvigtssystemet och kan ej påstå, att hon ens som sådant är behöflig. Några af balansens fem kontrollörer kunde en dag bevisa motsatsen. Folket har rätt derutinnan, att det uppoffrat mycket för sitt försvarsverk, att det svårligen kan offra mera, och att allt detta likväl icke är nog för att värna det mot arffienden. Hvad skall det då göra? (Forts.) Bref från Holland, sommaren 1859, Ar OLOF ENEROTH. (7) 5. Slåtbetraktelse öfver Holland. Arnheim, Augusti 1859. Om några timmar skall jag säga Holland farväl. Jag begagnar de återstående hvilostunderna att meddela dig några betraktelser,