Aftonbladet – 27 oktober 1859, sida 3

ff Haru kan Svorge bevara sin sjelfständighet? (Ur Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning.) Det gifves väl numera ingen, som ej anser kriget för ett undantagsförhållande och särskilt oröfringskriget för ett verkligt brott, såvida det icke tillika åsyftar att befria en fjettrad nationalitet eller kan åberopa andra med kulturutvecklingen sammanhängande höre intressen än eröfringens eget. Men har tismedvetandet hunnit till någorlunda klarhet härutinnan, så eger det likväl ännu icke och torde ej på århundraden ernå den kraft att i handlingens verld göra sig gällande, som förmådde omöjliggöra kriget och binda en öfver väldiga härskaror befallande envåldsherrskares lustar. Äfven de trosvarmaste blarå Elihu Burritts och Brights lärjungar, de, som lefva och verka i den öfvertygelse, att det rättas och godas ider äro framtidens enda verkliga stormakter, skulle icke våga drör.ma om en ostörd fred, såframt ej denna egde så kraftiga förespråkare i nationernas timliga intressen: i näringsfliten och verldshandeln. Men huru starka dessa intressen äro, huru än till sin betydelse erkända af folk och furstar — sista ordet i politikens rådslag ega de icke och böra ej ega det. Det gifves iutressen, högre än de, och förhållanden, hvilka, kavuske belgade af häfd och diplomati, dock zenom-sin inre orättmätighet blifvit till brännande frågor, fordrande en lösning, som svårligen — det vittnar erfarenheten — kan ernäs utan svärdets biträde. Och då nu så är. kulle en evig fred bära eviga orättvisori sitt köte. Cobdens och bans Manchestervänners op på fred till hvarje priss har dertöre med skäl blifvit stämpladt som en trångbröstad vomullspolitik, medan likväl kärnan af deras isigt är en hög och ädel tanke, till hvars förverkligande den verldshistoriska utvecklingen stvifvelaktigt sträfvar. Vidare gifves det en stat, som väl icke är Jldeles oberoende af industrien och verldsvandeln, men för hvilken dessas intressen ännu ge skola förblifva af underordnad vigt — a öfver tre verldsdelar utbredd ofantlig moarki, hvars lifsprincip är eröfringen, hvars 5 iserad mindre för inre och samlad i at, vår nära jr Oss, utan 1 som, vore et än så fredälskande, förbjuder det att ommida sina svärd till plogbillar. Och slutligen — har väl istaternas inbördes politik den fysiska styrkans rätt framträdt tveckling än yttr 1