Aftonbladet – 26 oktober 1859, sida 3

Konskriptionssystemet, medelst hvilket fastflandsmakterna förmå att uppställa så väldiga härmassor, men som också utsuger deras märg. är engelsmännen förhatligt och låter hos dem svårligen införa sig. Hvad återstår dem då att göra? Landet sväfvar ögonskenligen i fara för sin tillvaro, och problemet måste på något sätt lösas. Vi finna ock, att engelsmännen äro på väg att lösa det, och detta på bästa pratiska sätt, som icke fordrar ett öre af statskassan. När helst man i dessa dagar slår upp Times finner man någonstödes i dess väldiga spalter tillkännagifvanden om nya Rifle Volonteer Corps), som blifvit bildade, om deras organisation, möten och vapenöfningar. Dessa frivilliga skarpskyttkårer hafva, berättar Times, redan uppgått till en numerisk styrka, som täflar med det hemmavarande linieinfanteriets och ökas dagligen. Men säger Times, det är icke blott den numeriska styrkan, som gör denna plötsligt uppståndna folkhär anmärkningsvärd. Hvarje karl bland dessa många tusen är en inteligent soldat och skicklig skytt. Vid skjutmöten, som blifvit hållna, är det män ur de frivilliges leder, som nästan altid tagit priset från den kungliga armåens skyttar. Times påminner om Garibaldis alpjägare, en irregulier, i hast samlad kår hvars enda soldategenskaper voro fosterlandskärleken och bekantskapen med terrängen, men som i trots af de oundvikliga bristerna i sin organisation opererade med ovanlig framgång på österrikarnes högra flank, skingrade fiendtliga kårer, som voro vida starkare till antalet, och slutligen hemförde från fältttåget lika mycken ära, som kärntrupperna i de öfriga stridande armekårerna. Hvad har man icke då att hoppas, frågar Times vidare, af våra frivilliga skarpskyttkårer i händelse af ett krig på vårt eget område, när de med alpjögarnes egenskaper förena dem af en god disciplin och mycken öfning? Times underskattar icke dessa sistnämnda egenskaper, i brist på hvilka alpjägarne sannolikt skulle spelat en föga lysande roll, om de icke haft till anförare vår tids störste krigare, Garibaldi, som förstod att sammanhålla, beherrska, förtrolla och elda dem. Men Times anställer på samma gång i detta ämne betraktelser, som i hög grad förtjena uppmärksamhet och som vi här nedan meddela, emedan de äro egnade att uppmuntra äfven andra nationer, hvilkas existens är hotad, men hvilkas statskassa förbjuder upprättandet af talrika stående härar, till att organisera ett nationalförsvar. Hvad som i våra dagar och särskilt för oss kännes behöfligt är att ingjuta i det blaserade eglägtet tron på möjligheten af en folkbeväpning. För att ur jordmånen af denna tro, om hon blir verksam och lefvande, framalstra verkligheten, behöfves sedan blott en stråle af fosterlandskärlek, parad med rågon organisationsförmåga. Times yttrar: Hälften af historiens stora fältslag hafva blifvit utkämpade af män, som aldrig förr luktat krut. Våra frivilliga skarpskyttar kunna icke tillräckligt lägga detta på minnet. Det är alldeles ieke osannolikt, alt just de män, som nyss kämpade en så ojemn och Hopplös, men dock så hjeltemodig kamp på Peihos gyttjiga strand, före det ögonblicket aldrig stått ansigte mot ansigte med en fiende. Under indiska upproret bildade de civile frivilliga kårer, som gjorde förträfflig tjenst, och många af dem stredo och föllo med samma mod, som den käckaste veteran. Disciplin är en god sak, och öfning likaledes; men det finnes någonting ännu bättre. Tänkom oss en man, som vill strida på egen hand, som är genomträngd ef ett orubbligt beslut att använda hela sin förmåga på denna uppgift och att uthärda till sitt sista ögongonblick, och vi häfva ämnet till en krigare, som ingen soldat kan öfverträffa. Sanningen är den, att disciplinen endast är ett surrogat för en sådan själsbeskaffenhet, ett nödmedel, emedan denna i allmänbet saknas. Soldaten dresseras, emedan man ej kan vänta att de i massa kunna handla annorledes än mekaniskt. En arme är nödvändigtvis mer eller mindre en maskin. Lifvas den af en kraftig intelgens och god krigareanda, kan mycken mekanisk ning sparas; det är helt enkelt, emedan vi ej kunna förutsätta så mycken viljekraft, som vi.se oss om efter en annan driffjeder än denna. Men all erfarenhet lär oss, att er krigshärs öfverlägsenhet står i proportion till den enskilte soldatens; ju större den senares, desto större den förras. Ingenting kan öfverträffa den ryska maskinens noggrannhet och säkerhet, men den blef slagen på Krim. Ingenting kan öfvergå den österrikiska maskinens regelmässighet, men den emotstod icke fransmännens anlopp, och bland fransmännen sjelfva var det de minst regelbundna trupperna, zuaverna, som särskilt utmärkte sig. Man skall kanske svara oss, att entusiasmen i längden ej kan motstå disciplinen, och anmärkningen i visst hänseende sann. Men all den disciplin, m behöfs för att hålla entusiasmen på benen, är Jätt örvärfvad, och vära frivilliga äro nu på väg att förvärfva den. Det är nödvändigt, att trupper, af hvad slag de vara må, lära de rörelser, som sätta dem i stånd att samfält manövrera, att de lära sig lyssna till kommando, känna sina officerare och blifva lika väl bekanta med sina pligter som sina vapen. Intet af detta blir försummadt. Våra frivilliga, såsom regelmässigt återkonimande annonser tillkännagifvä, sammanträda till öfningsmöten, de hafva förskaffat sig officerare och organiserat sig på fullständigt militäriskt sätt, och allt detta medan målskjutnin bedrifves med anmärkningsvärd framgång. Några få månader, egnade åt dessa öfningar, skola säkerligen tillfredsställa alla nödiga anspråk på discipiln och söra våra frivilliga till dugtiga soldater, likasom till utmärkta skyttar. — På detta sätt — fortfar Times — torde vi få hundratusentals skarpskyttar, utan att skattkammaren besväras, och vi erhålla ett beundransvärdt nationalförsvarssystem, som tillika genom den militära anda det uppväcker i landet skall gifva vår stående här en ökad styrka. Vi vinna i sjelfva verket genom denna inrättning ett nytt våpen till rikets försvar och kunna med vida mer tillfredsställelse än förr rikta blicken på vårt försvarsväsen. (Insändt) Den hymanicsticka hildninsen hac