Aftonbladet – 26 oktober 1859, sida 2

1 mellantuden sedan 1 maändags hnatva tusentals fantastiska rykten haft fritt spelrum, och som exakt korrespondent kan jag icke helt och hållet förbigå dem. Mest har talats om en liten, men honett; cliques bemödanden att vid något sig lämpligt erbjudande ji tillfälle åstadkomma en högljudd manifesta-: tion, åtminstone emot den olycklige kammarherren, om ej högre upp, och det har blifvit . mig sagdt, att dessa bemödanden verkligen varit af den natur, att de icke kunnat helt och hållet undgå polisens uppmärksamhet, och att den vidtblickande polischefen, konferensråd Brestrup i de sista dagarne ansett sig böra haffa ögonen till och med mer än vanligt öppna. Om det nu är i följd häraf eller på grund af besagda cliques medfödda brist på en till de stora föresatserna och de hotande orden fullt svarande beslutsambet i utförandet, visst är det, så väl att H. M:t med sin svit vid återkomsten till staden mottogs endast med ljudliga vivatrop, som att kammarherrens och grefvinnans inträde i den privata kongl. logen vid festföreställningen på spektaklet i förgårs icke betecknades af något som helst ovanligt. Konungen sjelf, som jemte enkedrottningen och de furstliga hofven intog stora galalogen, helsades både med en för tillfället författad jubelsång och af ett entusiastiskt hurra i tre gånger tre repriser från publikens sida. Så till vida har all fruktan visat sig fullt ogrundad, och ryktena bafva snöpligen kommit på skam. Hvad sjelfva hufvudsaken angår, vill jag här i korthet sammanfatta hvad jag i föregående bref meddelat. Någon eller några kunna icke längre tåla kammarherre Berlings fysionomi i konungens omgifning; generaladjutanten Hegerman har haft det mannamodet att göra sig till syndabock för den lilla konspirationen mot bemälda, icke gerna sedda person. Han har ganska riktigt blifvit syndaLocken, men ministeren (d. v. s. åtminstone en betydande del af denna) har derförej gifvit spelet förloradt, utan drifvit saken till ytterligheten af en kabinettsfråga. Detär som sådan den väntats skola i dagens konselj förekomma, och som sådan den förmodligen snarare blifver bragt å bane i hvad jag ofvan antydt under namn af en epilog till samma statsråd, såvida icke hela affären, hvilket också är en möjlighet, kommer att utageras skriftligen mellan konseljpresidenten och H. M. konungen. Vid allt detta är det en sak, som i främsta rummet förtjenar påaktas, och jag har också för längesedan fästat er uppmärksambet dervid, nemligen denna ministerens envishet att göra en fråga af den i sanning ungerordnade natur, som kammarherre Berlings större eller mindre oumbärlighet för H. M. konungen, till en stor och verldsomhvälfvande politisk fråga. Jag tror, att inom publiken bärstädes ej är mer än en mening om det förbastade och olämpliga deri. Äfven de, hvilka gerna tillägga kammarherre Berling ettstörre politiskt inflytande, än jag för min del tror att han eger, finna i alla fall ögonblicket för delta slags stormlöpningar mindre väl valdt. Dubbelt odiplomatiskt, för att begagna ett lindrigt uttryck, blifver ministerens beteende, om den — såsom försäkras från flera håll — blandat och blandar främmande kabinetter in i saken och t. ex. i påstådda höga antipatier från svensk sida angifver sig hafva en mer och mindre trängande anledning till att söka få sin vilja mot kammarherre Berling satt igenom. Det är uppenbart, att detta icke är ee att underhålla den goda vänskap, som bittills egt rum mellan Nordens begge monarker, och jag tror mig dessutom kunna tryggt säga, att såframt konseljpresidenten härvidlag söker för sitt ändamål exploitera gamla historier, der det händelsevis från svensk sida något ögonblick förekommit åtminstone någon villrådighet om huru konungens privatsekreterare rätteligen borde bedömas,: t. ex. i den famösa Jjonasska saken förliden sommar (hvarom jag i sin tid satte er i kännedom), handlar han här icke fullkomligt de bonne foi, enär ingen är närmare, än just han, till att känna, att den konfidentiella brefvexling, som mellan begge kabinetterna någon tid egde rum i anledning af nämnde skandal, och hvilken slutligen föranledde generaladjutant Hegermanns bekanta mission till Stockholm, slutade med någonting, om ej precist liknande en ursäkt från svenska. kabinettets sida, dock mnefattande en fullkomlig decharge för de flera i-saken obehörigt inblandade, deribland i främsta rummet just kammarherren Berling. För den som känner detta — och tillfälligtvis känner jag den saken något så när historiskt — förefailer det, som sagdt är, dubbelt besynnerligt, att ministeren härstädes nu efteråt söker härpå bygga anklagelser, hvilka i sjelfva verket hvila på en grund, den der — alldeles icke finnes till. Emellertiå har man på detta sätt verkligen lyckats :att få ärendet först och främst ytterst tillkrångladt (ett ärende, hvilket, uppriktigt sagdt, knappast synes hafva: förtjent uppmärksamheten af ett så konstigt och mödosamt tillkrånglande) och derefter gjordt till en sak af vigt, som kan leda till. de mest förtviflade efterslängar. Går större delen af ministåren af, veta vi platt icke hvad som kommer efter; fogar den sig i sitt öde och blifver qvar (det säges att krigsministern redan skall ha ångrat att han rusat åstad med sin afskedsansökan), blifver qvar trots det att kammarherren. också blifver qvar, har den