Aftonbladet – 26 oktober 1859, sida 2

du vore mitt eget barn: Han är den siste ättlingen af vårt namn; ej underligt då, om all den ömhet, min bror och jag ännu kunna hysa, egnas honom och. dig. Med den förlåtliga nyfikenhet, som är egen för alla unga damer i allt hvad som rör en bruds utstyrsel, bad Emma att få betrakta skrinets innehåll, och vi behöfva ej säga att hvarje nytt smycke lofordades med utropet: Ah, så vackert! Magnifikt! och så vidare. I sin glädje bad hon att få pryda sin vän med ett halsband af. briljanter och ett likadant praktfullt smycke för Isabellas rika lockar. ;De äro mycket sköna, sade denna, men här är en prydnad, som jag föredrager framför alla, och som jag, med min goda tants tillåtelse, alltid skall bära. Det var ett armband af guld, med ett porträtt af gifvarinnan, efter en tafla, målad af sir Thomas Lawrence, och föreställande miss Trey i hela glansen af den skönhet, som ett halft århundrade förut förvridit bufvudet på så många narrar. Jag. förvånar mig blott öfver att I kännen DR et, sade den gamla skönheten med en suck. Både Emma och Isabella -försäkrade att likheten ännu var ganska tydlig. Miss Margaret trodde dem och log, medan hon knäppte armbandet på sin bifvande slägtinges vackra, hvita arm. Den stora dagen kom slutligen och lefver ännu i friskt minne bland byns befolkning, ehuru många år sedan dess förflutit. Den enkla landtkyrkan, hvari vigseln firades, var prydd med de skönaste blommor, och vägen dit infattad af en oräknelig skara menniskor — underhafvande från de båda familjernas gods — och mången hjertlig välönskan och välsignelse höjdes för de unga brudarne och deras lyckliga makar, då processionen lemnade den heliga bygnaden. Tom och Nora blefvo vigda pålsammafgång. Efter en präktig frukost, somfBsedan följdes af en middag i parken för allt; folket, reste de båda brudparen till Kontinenten. Då resvagnarne rullade bort nedåt allen, meddelade