Aftonbladet – 24 oktober 1859, sida 2

Fattigvårdsfrågan. Författaren till skriften Några ord om fattigvård m. m., prosten Arrhenius, har begärt plats för nedanstående replik; en önskan som vi så mycket hellre uppfylla, då allt hvad som kan tjena till upplysning i dennavigtiga fråga är af stort intresse, huru olika åsigterna derom än må ha utbildat sig. Med anledning af hvad insändaren emot vår artikel anfört, ha vi ansett oss böra beledsaga berörde replik med några anmärkningar. ? Till Bedaktionen af Aftonbladet. 7 I Aftonbladet för den 17 och 18 dennes förekommer en artikel om fattigvårdsfrågan, hvilken hufvudsakligen innehåller en granskning af en i samma ämne af mig utgifven skrift. Vid denna granskning har jag ansett mig böra göra några anmärkningar, för hvilka jag anhåller om rum i tit:s tidning. Min åsigt angående fattigvårdens lämpligaste ordnande, som i ofvannämnde artikel blifvit nog ofullständigt angifven, är i den ifrågavarande skriften fråmställd sålunda: De motsatta fattigvårdsåsigterna både böra och kunna förikas. Deras successiva förlikning är fattiglagstiftningens svåra uppgift. Enligt vår tanka bör fattigvården vara både en statens och kyrkans angelägenhet, både en borgelig och kyrklig inrättning; den bör grundas på skatt, men ock på den enskilta barmhertigheten. Den enskilta välgörenheten bör anlitas och sättas i samband med den allmänna. För öfrigt bör naturligtyis all fattigvård i den betydelsen vara legal, att den är genom allmän lag påbjuden och ordnad (pag. 55). Vi hafva sagt, att taxsystemet och den frivilliga fattigvården både böra och kunna förlikas. En sådan förlikning kunde åstadkommas derigenom, att fattigskatten fixerades, d. v. s. att den bestämdes för en viss längre tid (t. ex. 10 åa 20 år) till ett visst, i förhållande till den nuvarande afgiften mera eller mingre nedsatt belopp, hvaraf blefve en följd, att den enskilta välgörenheten skulle komma att anlitas för den fattighjelp, som kunde erfordras utöfver hvad genom fattigskatten kunde åstadkommas. — — — — Så länge fattigskatten är obegränsad, finnes icke heller någon gräns för de fattigas behof. Rättigheten att erhålla fattighjelp bör, såsom rättighet betr: tad, inskränkas i möjligaste måtto och den enskilte välgörenheten mera anlitas, dock icke af de fattiga sjefva, utan genom deras målsmän (pag. 59). Detta förslag, som icke är nytt (ået föreslogs på prestmötet i Stavanger 1854), ogillades af artikelförfattaren. Han anmärker deremot hufvudsakligen, att, då de, som erhållit i uppdrag att uppgöra statens inkomstbudget, säkerligen icke skulle våga grunda densamma påjfrivilliga sammanskott, och till och med kyrkans målsmän sannolikt skulle hysa betänkligheter vid att i fråga om hennes och hennes tjenares inkomster vilja införa en dylik metod, den väl ej heller lärer kunna i våra dagar uteslutande läggas till för barmhertighetens stora verk och undsättningsväsendets så maktpåliggande organisation. Vid denna anmärkning anser jag mig böra erinra, först och främst att denna metod väl icke kan sägas utesiutande vara lagd till grund för fattigvården, då förslaget innehåller, att minst tre fjerdedelar af fattigvårdsutgifterna skulle utgå såsom fix årlig skatt (se pag. 61), och för det andra, att statens inkomster och-tjenstemäns löner väl icke äro jemförliga med allmosor, Äfven det andra af mig framställda alternativa förslaget till fattigvårdens ordnande — nemligen att hvarje fattig skulle hafva sin egen vårdare, som ansvarade för hans herbergerande, vård och underhåll mot det af. fattigvårdsstyrelsen bestämda anslaget, och att mellan vårdaren och den fattige skulle vara samma rättsförhållande, sommellan husbonde och tjenare-—, äfven detta förslag ogillas af artikelförfattaren och säges vara af en ännu mera i ögonen. fallande overkställbarhet,. Hvad dess overkställtarhet angår, så kan jag lemna dem upplysning, att det blifvit fullständigt och med framgång verkstäldt i ett större fattigvårdssamhbälle uti Wermland, och med vissa modifikationer infördt i flera fattigvårdssamhällen i riket. Det förefaller mig besynnerligt, att artikelförfattaren synes vilja erinra mig om, hurudant tillståndet var i fordna tider i afseende på pauperismen, då de fakta, som han i detta hänseende åberopar, äro hemtade ur den af mig utgifna skriften. Jag har icke, såsom artikelförfattaren säger, yrkat, att pastor skulle vara sjelfskrifven ordförande i fattigvårdsstyrelsen, utan föreslagit, att han skulle vara ordförande eller åtminstone ständig ledamot af densamma, (pag: 73). Artikelförfattaren kallar detta Re — — ———RREN