Aftonbladet – 24 oktober 1859, sida 2

uppsåt,, tillade han, säg mig hvad som skulle hafva tröstat mig öfver förlusten af mitt barn, eller Harold öfver Hans krossade förhopps ningar. Isabella ryste och sade intet vidare i ämnet... Som hennes far ej förbjudit henne skrifva, försäkrade hon sin kusin i det vänligaste bref om sin fullkomliga förlåtelse. Men detta bref förblef obesvaradt. Eugchögmod, som gjort hennes förderf, fanzs j EN kunnat genomdrifva sitt ondskefulla ännu qvar i hennes själ. Uppmanad både af sin far och Hart att bestämma dagen för deras giftermål, !ade Isabella slutligen samtyckt dertill, likvisst ej utan att först rådfråga miss Cheerly, då det längesedan blifvit så afgjordt, att de båda vännerna på samma dag skulle inför altaret lofva trohet och kärlek åt de makar derås bjertan valt. Måhända hade den vigtiga frågan ej blifvit så lätt atgjord, om ej den gamle skicklige generaten begagnat sig af en liten krigslist. Harold och Fjatry hade, som vanligt, ridit öfver till Gzafge till frukosten, och de lycks liga värnerna sutto ännu qvar vid bordet; dörrene stodo öppna, så att man blickade utåt den friska, göna gräsplanen; och de sköna, gamla ekarne och lindarne ji parken, rikt belysta af den klaraste sol, rörde knappt ett blad i den ljufva vårluften. Generalen hade märkt ett par försök till hviskande samtal, och misstänkande att hans närvaro lade eft besvärligt band derpå, steg han upp, för att gå till biblioteket. Tänker du lemna oss, pappa? frågade Isabella något förvånad. ? Jag har ett par bref att skrifva,, svarade han. Bref! upprepade Isabella. Ja, ett till min jurist, för att bedja honom icke brådska med dekontrakt och gåfvobref jag bedt honom uppsätta. Jag tänker detbitids nog om ett år., De unga älskarne kastade en bönfallande blick på Isabella och Emma. (Forts.)