Aftonbladet – 24 oktober 1859, sida 2

i konkurs väckas, fortfarande skola af rätten pröfvas, fastän, enligt komiterades förslag till konkurslag, frågorna om borgenärers rätt och företräde till betalning skulle kunna af borgenärerna sjelfva förlikningsvis afgöras. (Jfr SS. 3—10.) 3 Vidare bestämmes i 11 S, att, då-till boskilnad dömdt är, vid skifte-af samf ld.egendom skall förfaras såsom vid delning af död mans qvarlåtenskap är i lag stadgadt; hvilket väl äfven, ehuru ej bestämdt uttryckt, likväl skäligen kan antagas vara nus gällande lags mening. I samma paragraf är i konseqvens härmed äfven uttryckligen stadgadt, att boets egeridom ej må skiljas förr än all samfäld gäld som veterlig är blifvit gulden, och att, om annorledes sker, makarne en för begge och begge för en skola svara för samma gäld. I frågan, hvilka följder för framtiden vunnen boskilnad bör medföra i afseende å makarnes inbördes rätt till egendomen, hafva komiterade ansett nu gällande lag alltför ofullständig, emedan den hvarken stadgar, huruvida den gäld, som mannen under äktenskapet, men efter boskilnaden gör, bör presumeras vara gemensam eller icke; ej heller innehåller den någöt posit vt stadgande om: giftorättens upphörande i den egendom, som efter boskilnaden tillfaller den ena makan. Komiterades förslag lemnar bestämda föreskrifter i begge dessa hänseenden. I det förra föreslås, att all gäld, som ena makan gör efter det boskilnad blifvit sökt, skall såsom enskilt gäld anses, der ej visas kan att den andra makan nytta eller del deri haft. (Jfr 14 8.) I senare hänseendet hafva komiterade föreslagit, att, då boskilnad blifvit beviljad, all egendom, som efter: boskilnadsansökningen genom arf, gåfva, testamente eller annorledes tillfaller ena makan, skall såsom enskilt anses. (Jfr 12.) Såsom motiver för denna förändring i nu gällande 118 af konkurslagen (hvilken förutsätter fortfarande af samfälligheten äfven efter boskilnaden) anföra komiterade följande: Denna princip är icke ny i vår lagstiftning. Den spåras redan i landslagen och framgår, ehuru ej fullt uttryckt, ur grunderna i 1734 års lag. Ty sedån denna i 11 kap: giftermålsbalken uttalat den grundsats, att den ena makans giftorätt i boet ej får tillgripas för den andra makans enskilta gäld, stadgar den i 17 kap. 3 handelsbalken, att en gäldenär, som ej vunnit beneficium cessionis, skall för betalningen af sin gäld svara med hvad honom framdeles tillfaller, utan inskränkning deraf till icke-kommunikabel egendom, Skulle nu den andra makan, som vi t, ex. antaga vara hustrun, egå giftorätt i denna egendom, så skulle ju äfven hennes giftorätt kuhna medtagas till betalning af mannens enskilda gäll, hvilket åter strider mot 11 kap. giftermålsbalken. Men en så uppenbar motsägelse kan ej antagas i lag. Icke heller kan det anses hafva varit 1734 års lags mening ått, såsom nu gällande boskilnadslag synes hafva antagit, reciprocitet ej-skulle ega rum, eller att blott den gäldbelastade makan finge giftorätt i den andras sednare tillkomna egendom, men ej tvärtom. Ausvarsfriheten för den andra makans enskilda gäld skulle då i de flesta fall vara utan all betyuelse. Således synes ur 1734 års lag klart framgå den princip, att genom baskilnad makars egendomssamfällighet upphör. Och ingenting förefaller heller billigare än detta. Det är den skuldbelastade makan sjelf, som vållat samfällighetens upphörande. Den kan icke fortfara; ty reciprocitet i ömsesidiga rättigheter kan icke vidare af lagen förutsättas såsom sannolik. Man invänder kanske, att denna egendoms samfällighet, detta tillfälliga moment i äktenskapet — så redan betraktadt af lagstiftaren, då han tillåter äktenskapsförord — kan a makarne sjelfva före äktenskapet modifieras, och att den icke-gäldbelastade maken får skylla sig sjelf, om hon ej påyrkat äktenskapsförords upprättande. Men om detta steg, ofta så motbjudande, så lätt uppväckande förtry:else och ovilja mellan makar — om det icke vidtogs på en tid, då ingen anledning dertill förefanns, bör lagen derföre-icke för visst fall kunna medgifva samfällighetens upphörande, ofta det enda sättet att frälsa såväl begge makarne som barnen från fullständig ekonomisk undergång? Det är, efter boskilnaden, de facto icke vidare ett enda bo, utan två särskilda: det måste äfven vara så de jure. Att tro detta förnärma borgenärernas rätt, vore endast en begreppsförvirring. Den ena makans borgenärer hafva ingen rätt till hvad den andra framdeles kan komma att ärfva, utan under förutsättning af samfällighetens bestånd. Men denna kan upplösas lika väl genom dödsfall och äktenskapsskilnad, söm, enligt förslaget , genom boskilnad. Denna sistnämnda medförde i detta fall endast samma verkningar som de förra, Oaktadt referenten icke kan instämma i den efter hans tanka alltför hårddragna tydning af 1734 års lag, att nemligen derutur skulle ) framgå den grundsats att makars egendomssamfällighet upphör genom boskilnad, anser ref. hkväl både rättsenligt och till sina följder välgörande, om en sådana grundsats kunde i en ny lag införas, och han tillstyrker i detta hänseende dem, som närmare intressera sig för denna fråga, att, för att derom öfvertyga sig, taga kännedom om den högst intressanta debatten i ämnet, som föreföll i den äldsta lag-komiten i dess protokoll för den 16 Oktober s-mt 16 och 26 November 1814, deraf inhemtas, att af komilgns fyra arbetande edamöter, tre, eller akademiadjunkten doktor Åfzelius, kommerserådet Zenius och advo katfiskalen Staaf, samt af de granskande ledamöterna justitierådet Blom, justitieombudsmanhen baron Mannerheim samt justitiekansleren grefve Trolle Wachtmeister alla voro af den utaf komiterade nu antagne mening att boskillnad de jure upphäfde egendomssamIfälligheten. Det är i sanning en fröjd att återläsa dessa redan, nära 50 år gamla debatter, om än jemförelsen finnes nedslående med nutidens juridiska diskussioner. Det af komiten föreslagna upphörande af egendomssamfälligheten efter boskillnaden har likväl endast afseende pådeis hustruns ansvarighet för den gäld, som före boskillmmm—— — — — ————H— — — 2s—L— —