Aftonbladet – 21 oktober 1859, sida 3

guld, när det är frågan om det innersta tifvet sjelft ! Men — för att ej sluta vår lilla tafla med att draga ett sorgflor öfver densamma — ännu för 100 år sedan var Holland attrayant?. Då reste ännu de mera lefvande vetenskapsmännen dit. Väl göra de ännu sina turer dit, ty Holland blir väl i alla tider lockande för sina herrliga samlingars skull. Och ännu i våra dagar har det sådana män som t. ex. Mulder att ställa fram, om det gäller. — Men sedan Linnes tid, tror jag, hafva åtminstone icke vi svenskar sökt Holland såsom ett ves tenskapens förlofvade land. Men Linn var der. Det varpå Boerhaves tid. Och Linne växte der. Och som svensk — huru kunde jag väl undgå, att uppsöka de ställen, der han lefde. Och det är med en liten berättelse om denna min vallfärd?, som jag vill sluta för i dag. Der ligger utanför Haarlem, utmed den präktiga — såsom alltid i Holland — golfsläta, tegellagda, af herrliga almar skuggade chaussn, som leder fill skusten, ett i en gelskt grupperade, svällande parkmassor bäddadt, litet Italienskt slott. Det heter Hartencamp och eges nu af en bland. Hollands rikaste baroner, hr Verschuur.: Det var i början på 1700-talet hvarken italienskt till: arkitekturen eller engelskt till sin parkstil. Det såg då tungt, holländskt och stelt ut: Men den tiden egdes det af en engelsman, lord Clifford. Och det var der Linnåskrefsin Hortus Cliffortianus? och Systema naturae? också, åtminstone enligt hvad minnena af honom här på stället angifva. Dessa minnen — det var dem jag ville uppsöka. Jag fann dem också. Men de voro ej många. Ett porträtt i olja af Linnå, klädd i lappdrägt, var det förnämsta. Och: detstöd nu i en skräpkammare. Om vintrarne lär det hafva sin plats i — orangeriet, Men baron Verschuur lefver sina vinti:ar i Italien och sina somrar vid Carlsbad eller Töplitz, eller något dylikt ställe; och inte har han tid att tänka mycket på Linnå och minnena efter honom. Af samlingar, hvilka utan tvifvel der funnit qvarlemnade af Linnd, fanns också ej ett spår. Icke heller ute i naturen; Jo, ett par döda träd, dem man kallade för Linns träd, emedan han, enligt sägnen, skulle hafva planterat dem. De hade uu dött begge två för några år sedan. De kolossala stammarne, med -de delar af kronan som återstodo, voro emellertid öfverklädda af växande murgröna. Det var liksom hon ville skydda dem så länge som möjligt för tidens åverkan. Detta var, jemte ett jättestort exemplar af buskväxten. Lonicera alpigena, hvilken Linnå sades hafva planterat i Leydens botaniska trädgård; det enda jag påträffade till erinring om Linnå i Holland. Det var icke mycket. Men hvad betyder det. Linnå hörde till det slags store, hvilkas minne går hela verlden omkring. Den, hvars namn är fästadt vid hela växtverlden, bar en ärestod i hvarje planta på hela jordens vida krets. Det var icke mycket, sade jag. Men — finnes väl då så mycket i Sverge till erincing af Linn! Den sittande statyen i Upsala botaniska trädgårds museum. Ja visserligen. Men är det ej för litet? Är det till och med ej mindre än hvad som finnes t. ex. i Holland, om man jemför detta som här hemma finnes med hvad som borde finnas.