Aftonbladet – 21 oktober 1859, sida 3

ländarne skola också hatva sina kalendrar till julen. De äro ett europeiskt folk dock. Och boklådorna hafva sålunda att bjuda på poesi, både med och utan guldsnitt. Med andra ord: Holland torde ej vara så mycket efter sin tid i poesi heller, men också är det lätt nog att följa med, när den poetiska dynamometern visar en kraftrörelse i det närvarande af plus och minus 0. Karakteristiskt för holländarne är emellertid intresset för den gamla poesien. Hvad som för dess bevarande och spridande göres i dessa tider uti Holland förtjenade sitt särskilta kapitel, liksom så mycket annat. Men vi kunna blott berätta en och annan bokhandelserfarenhet. Hollands begge största gamla poetiska författare hette Jacob Cats (t 1660) och Vonde! (t 1679). Den förre var statsman och skald på samma gång och deruti åtminstone lik sin samtiding 1 Sverge, Stjernhjelm. Hans verk äro nu under ny utgifning i en verklig praktupplaga, sedan 2200 (!) subskribenter tecknat sig, och det oaktadt upplagan kostar 76 gulden (114 rdr rmt). — Detta bevisar icke blott ätt Holland är rikt, men att det håller på det nationella och sin äras Man läste för mig ett stycke ur ett af hans diktverk, som gälde qvinnan — de vrouwen. Det var ärligt och godt; men icke var det Jätt och icke var det fint. På samma sätt har man äfven utgifvit en ny stor upplaga af gamle WVondel, och den kostar ännu mer; Den populäraste skalden i Holland under de första årtiondena af vårt århundrade hette Bilderdijk ( 1831). Såsom ett bevis på, huru den litterära produktiviteten, som i Holland alltid varit stor, fortfar ännu, vill jag nämna, att Bilderdijks arbeten utgöra 30 delar. Den siste, som förvärfvat någon större popularitet, var Tollens. Hans arbeten (12 delar) hafva redan uppnått sin sjette upplaga. Så att — icke fattas det litteratur i Holland. Katalogen på årstrycket utgör en liten oktav på 150 sidor. Man skulle vid åsynen deraf vara färdig att tro, det holländärne äro starkare än något annat folk i litterär produktivitet. Men ser man närmare efter, så intaga öfversättningarne ett stort utrymme i den förteckningen. Men ... det fordrade helt andra krafter att karakterisera den närvarande holländska litteraturen. Jag har härmed endast velat nämna några namn och några siffror, för att låta dem gälla hvad de kunna. Och konsten? s Konsten ... Der lifsrörelsen ej är frisk; der dJentusiasmen är afsvalnad, der kan icke Heller I konsten andas rätt. Men... hbolländarne äro fett fritt folk. De häfva ju en äf de friaste konstitutioner som något folk har. De äro ju också, för att åter nämna det, ett rikt folk. Och ändå ingen konst? Nej. Det vill säga man finner visserligen både landskap och sjöIstycken och genrer, der, som annorstädes, målas i våra dagar. Men denna konst synes oss mera vara talangens konst än inspirationens. Och denna konstlefver dessutom ett kosmopolitiskt lif. Den uppenbarar ej, att något särskilt lif i den riktningen rörer sig i Holland. Holland har haft sin Rembrandt och sin nederländska skola. Skulle väl konsten kunna blomma upp ännu en gång till nytt friskt, egendomligt och tillika allmänsaämt lif? Men finnes då alldeles ingenting som vittnar om att lifvet är der, och att, om det också för närvarande synes hafva liksom afstannat i några vissa af sina gamla former, det likväl på andra håll uppträder pånyttfödt? — Jo, det finnes i Holland något som vittnar om en slags pånyttfödelse, om också ingen kan angifva denna pånyttfödelses karakter och dess blifvande frukter. Det är samma pånytttödelse som försiggår i England, och som der i någon mån försonar en med allt det myckna, som plågar en att der finna. Och denna så kallade pånyttfödelse... hvari består den? — I folkundervisningens nya lif. Jag eger ingen rätt att yttra mig om dess särskilta karakter i Holland. Men — liksom jag vågat anföra de likheter jag i fråga om den enskiltes ställning till landtbruket funnit ega rum mellan den engelska och holländska karakteren, så kan jag ej underlåta att här vidröra, hurusom den enskilte äfven här i Holland anser det vara sin pligt att göra mycket för folkbildningen. Det öfver hela Holland utbredda sällskapet tot nut vant allgemeen, har jag redan ofvan nämnt. Det ären bildning af den holländska folkkarakteren i sednare tider (det bildades omkring 1790) som. hvad framtiden än må bära i sitt sköte, alltid skall bevisa, hurusom det hollänska folket känt och erkänt en högre makt och högre behof. Detta sällskap har redan stiftat: 5 skolor för bildning af skollärare, öfver, 100 diverse slags folkskolor, 50 sångskolor, 12 gymmastikskolor, 20 teckningsskolor, 250 boksamlingar för folket, 19 inrättningar för offentliga föreläsningar, 118 sparbankar, sparkassor, lånebanker, sjukhjelpsfonder o. s. vV. Bildningen af sällskap för likartade ändamål fortgår alltjemt. Och intet land i Europa torde i förhållande till sin utsträckning och sin folkmängd ega ett sådant antal skolor som Holland. Det må nu vara hur det vill med det gamla Holland för öfrigt, men — den etida väg, som det gamla Europa synes hafva att beträda, för att komma ur den öfvergångsgyttjan, hvari det nu länge nog stått och stämpat, nemligen folkundervisn.ngens, — den vägen synas dock holländarne, att döma åtminstone af siffror och yttre tecken, hafva erkänt såsom den, hvaruppå äfven Hollands framtid står att eröfra. Af de åsigter som jag här sålunda uttalat torde framlysa, hurueom i all flyktighet man måste anse holländarne hafva trädt tillbaka såsom ett kulturfolk, hvilket man dock måst erkänna dem åtminstone för en kort tid hafva varit. Hvad Europa sökte och behöfde en gång i tiden af holländarne det gåfvo de. Det var Eräsmi tid; det var Hugo Grotii tid; det var renais1oce OR FR 2 Ve Rv ERE TT I 0 Va FA AD KT Rn RA VE, FR JA VA Fr KR RR RR -— mo — par rm OM TV MO AA AR LA OO BH