Aftonbladet – 20 oktober 1859, sida 3

En sådan riksbanken och de enskilta bankerna i deras reglementen uttryckligen medgifven rättighet synes dock utmärka, att den icke allmänligen egt rum, utan att likväl, såvidt komiterade hafva sig bekant, frågan derom varit i rättsväg pröfvad. För de fall, der frihet vid bestämmandet af räntans belopp hädanefter varder medgifven, synes. ock deraf följa, att friheten jemväl sträcker sig till aftal om tiden, då räntan skall erläggas: Men för attundanrödja all tvekan i de händelser, då räntans belopp fortfarande förblifver begränsadt, ,anse komiterade det stadgande böra meddelas, att i sådana händelser ränteafdraget icke må uppgå till högre belopp än som, med beräkning af ränta å förskottsräntan, motsvaras af den enligt lag vid förfallotid upplupna ränta. Med godkännandet af grundsatsen om ränteaftalets frihet, äfven om denna grundsats icke på en gång medgifves oinskränkt tillämpning, anse komiterade grunden för ockerstraffet förfalla och någon annan påföljd för betingandet och uppbärandet af högre ränta, än lagen för olika fall medgifver, icke böra ega rum, än att handräckning icke lemnas till utkräfvande af det olagligen betingade, och att låntagare, som redan utgifvit en högre ränta, än som med lagens föreskrifter var öfverensstämmande, må i rättsväg söka sitt åter. Enligt komiterades tanke gifva dessa förändrinsar af räntelagstiftningen å ena och ockerlagen å andra sidan otvungen anledning att taga under öfvervä sande, huruvida icke deni Isgstiftningen qvarstående ysättningsrätten också nu både kan och bör bortzalla. Ifrån den lagstiftning, som gjorde en insolvent zäldenär till slaf, kan framsteget i humanitetens ande vårligen vara ringare, då borgenär ännu eger makt utt beröfva sin gäldenär hans frihet, till och med ör hela lifstiden. På en tid, då all ränta på försträckningar var förbjuden och låneaftalet således endast gaf förmåner åt låntagaren, kunde missbruset af ett dylikt välvilligt förtroende med flägot skäl betraktas såsom en brottslig handling. Sedan ränta illäts och ännu mera om all begränsning af räntans elopp blir eftergifven, förändrar låneaftalet väsentigen sin natur. Vid försträckningens lemnande är iångifvaren i tillfälle att bestämma vilkoren med afseende jemväl å den risk, han löper, och att derföre betinga sig godtgörelse.. Låneaftalet blir en affär oå vinst och förlust. Har gäldenären utan eget förvållande kommit på obestånd, så gifves icke längre iågot antagligt skäl för en behandling, såsom vore han brottslig. Har han handlat vårdslöst, oredligt :ller bedrägligt, så finnas straff derför utstakade. Af all hans egendom kan borgenären genom utmätning och genom gäldenärens bringande i konkurstillstånd sätta sig i besittning. Endast på föratsättning att gäldenären håller egendom undandold, bör icke lagstiftningen om bysättning skäligen kunna försvaras. Ingen brottsling beröfvas sin frihet på lösa misstankar. Emellertid har någon annan grund icke blifvit anförd vid sednare tiders lagstiftningsförhandlingar i detta ämne. Oftast torde det icke helier vara denna förutsättning som kommer borgenären att begagna sin rätt. Han beräknar kanske snarare att gäldenärens anförvandter och vänner skola komma honom till hjelp, eller ock ser han i bysättningsrättens anlitande ett medel att tillfredsställa sitt hämndbegär, sedan han kanske icke sällan genom oskälig ränta bragt sitt offer till undergång. Med undantag för de fall vexellagen bestämmer, och hvari öfverensstämmelsen med öfriga länders enahanda lagar icke lärer tillåta förändring, anse således komiterade bysättningsrätten böra upphäfvas. Slutligen och ehuru sådant väl-följer af hvad här förut blifvit anfördt, angående gruhderna för räntans frigifvande, anse sig komiterade böra i underdånighet erinra, hurusom förslaget derom förutsätter, att den räntefrihet, som kan varda medgifven, bör kunna komma så väl riksbanken som alla enskilta och fijialbanker till godo, och att med hänseende härtill erforderliga förändringar i nu gällande reglementen och oktrojer för bankerna böra i behörig ordning vidtagas. Bankernas stora antal och spridning till alla delar af landet, hvarest någon egentlig affärsverksamhet eger rum, skola tvifvelsutan föranleda dertill, att den tillfälliga stegring af räntan, som kan af omständigheterna föranledas, alltid lämpas efter den verkliga affärsställningen. Den offentlighet, som bankförvaltningen är underkastad, och den moraliska nsvarighet, från hvilken bankstyrelserna ej kunna frigöra sig, tillåta icke att genom konstlade medel appdrifva räntan öfver dess naturliga höjd. Men på det kännedom om räntans belopp och vexlingar i hvarje del af landet alltid :må hållas allmänheten tillgänglig och på det den kontroll, som innefattas i en ständig offentlighet, härvid må utöfva allt det inflytande, hvaraf den är mäktig, anse komiterade nödigt att hvarje bank förpligtas att,så ofta ändring i räntefoten vidtages, genast, och äfven derförutan minst en gång i hvar månad, såväl genom Postoch Inrikes-Tidningar som genom någon tidning i den stad, hvarest banken är belägen, kungöra bankens såväl uppsom utlåningsränta samt diskonto. Det är på grund af hvad -komiterade såiunda anfört, som de tillstyrka införandet af le stadganden, som i tisdagsbladet meddela1es. SREESAASONOTEIN