Aftonbladet – 20 oktober 1859, sida 3

Ttscmhng-King-Mang, den bekante antioraren för det stora upproret i Kina, har blifvit mördad af sitt eget folk. Förslaget om räntans frigifvände.) (Slut fr. gårdagsbl.) Borgareståndet omförmäler uti sin underdåniga skrifvelse såsom den åsigt, hvilken inom riksstånden syntes stadgad och äfven af allmänna meningen omfattades, att fri ränta till en början kunde medgifvas för penningelån utan säkerhet af inteckning i fast egendom och för en begränsad tid af 6, högst 9 månader. Komiterade sluta sig hufvudsakligen till denna åsigt. Enligt den här förut, rörande lagstiftningen i andra länder, gjorda öfversigt bereddes också öfvergången genom räntans frigifvande för skuldförbindelser i England på 3 månaders och i Norge på 6 månaders förfallotid, i begge länderna med undantag för inteckningar i fast egendom. Den skiljaktiga förfallotid för handelsskulder i allmänhet, som ländernzes olika kreditbruk gjort gällande, synes dervid hafva blifvit iakttagen. Här torde, likasom i Norge, sex månaders förfallotid kunna antagas vara den för handelsskulder allmännast rådande. Det är ock den vanliga och längsta betalningstiden för lån hos våra banker. Att vid öfvergången till räntans frigifvande utsträcka denna för längre tid än sex månader, har vid dessa förhållanden icke synts komiterade af något trängande behof påkalladt, likasom, å andra sidan, en till betalningstiden inskränktare räntefrihet icke heller skulle, enligt komiterades tanke, uppfylla det ändamål, som med räntefriheten åsyftas. I alla händelser hafva komiterade deremot ansett en i lag stadgad tidsbegränsning för det fria ränteaftalets giltighet böra gifvas företrädet framför ett stadgande, som väl lemnade aftalet till tiden fritt, men ensidigt medgåfve gäldenären rätt att inom annan än öfverenskommen förfallotid återbetala sin skuld. Komiterade hafva jemväl antagit, att högre än nu stadgad laga ränta icke må i fast egendom intecknas. Då räntefriheten i alla händelser inskränkes till en så kort tid som sex månader, skulle väl, utan aågot uttryckligt förbud, endast i få fall ifrågakomma att för en så snart till betalning förfallen skuld söka inteckning. Men då man företrädesvis synes hysa betänklighet emot en räntefrihet, som kunde komma att föranleda den fasta egendomens besvärande med ränteförbindelser, öfverstigande den af sådan egendom vanligen påräkneliga afkastning, så hafva komiterade också härutinnan trott sig böra i inderdånighet föreslå ett stadgande,som förekomme en dylik händelse. Att deremot utsträcka undantaget från räntans frigifvande äfven till sådana -skuldförbindelser, för bvilka blifvit lemnad pant, vare sig i intecknade skuldebref, obligationer eller annan reel säkerhet, har synts. komiterade innefatta en alltför stor och till sina följder för de lånbehöfvande sjelfve långt ifrån gagneålig afvikelse från den grundsats, som regeln om ränteaftalets frihet innebär. Om också det olika äfventyr, långifvare underkasta sig vid penningeförsträckningars lemnande, icke kan frånkännas allt afseende, såsom grund för ränteaftalets frigifvande, så intager dock denna omständighet en underordnad betydelse vid sidan af öfriga skäl för den ifrågavarande lagstiftningens införande; ty det är visserligen icke brist på säkerheter, som föranleder penningeräntans tillfälliga stegringar och påkallar friheten vid dess bestämmande. Icke heller ha vid knapp penningetillgång realsäkerheterna och bland dessa inteckaingar i fast egendom tillvunnit sig ett så öfverväsande förtroende, att penningar till någon väsentligen lägre räntefot kunnat emot sådana säkerheter anskaffas. Erfarenheten på rikets första handelsplatser motsäger ett sådant förhållande. En föreskrift, hvarigenom skuldförbindelser med pant i realsäkerhet beröfvades ränteaftalets frihe:, skulle antagligen under tryckta penningeförhållanden tillbakasätta dylika skuldförbindelsers användbarhet och bringa realsäkerhetens egare, vid behof af penningeförsträckning på kortare tid, i nödvändighet att först emot realsäkerheter förskaffa sig borgen eller andra personella förbindelser, för att sedermera emot dessa vinna den erforderliga försträckningen, hvilket, alltid förenadt med besvär och obehag, icke sällan derjemte kunde medföra särskilta kostnader, som eljest kunnat undvikas. Det var också på dessa skäl som i Norge, såsom här förut är anfördt, både justitieoch finansdepartementen samt en särskilt kreditlags komite understödde den i lagskipningen antagna tolkning, att pant af intecknade skuldebref icke utgjorde hinder för fritt ränteaftal i skuldförbindelse, som af sådan pant åtföljdes. Då dessutom handeln med räntebärande obligationer redan nu torde anses fri, skulle ett förbud, att vid belåning af sådan obligation utfästa högre än laga ränta, kunna tvinga egaren till obligationens försäljning på långt ofördelaktigare vilkor än skilnaden emellan den lagliga och den gångbara räntan för lån på några månader inneburg. I sammanhang med den inskränkning af betalningstiden, som skulle utgöra vilkor för ES frihet, anse komiterade det böra uttryckligen stadgas, att, om högre än laga ränta också är förskrifven att utgå tlis betalning sker, denna högre ränta icke må kunna utdömas längre än till skuldsedelns förfallodag, med mindre än att fordringsegaren åda galägger sig bafva å förfallodagen hos gäldenären fordrat betalning, om skuldsedeln är af löpande egenskap, samt derjemte, ehvadskuldsedeln är. löpande eller ställd till viss man, senast inom en månad efter förfallodagen gälden i laga ordning utsöker. Vid den förändriog af räntelagstiftningen, som lärer komma. att tillvägabringas, hafva komiterade ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke jemväl, på sätt f. d. lagkomiten föreslagit och på de skäl derför blifvit anförda, den skilnad i beloppet, som lagen i 9 kapitlet, 8, 6. Handelsbalken stadgar, emellan ränta å försträckning, gifven på viss tid, och ränta derå, när förfallodag ej är bestämd, må upphöra, och i stället stadgas en enda laga ränta till sex procent. Och som det äåu stadgade förbud att beräkna ränta på förfallen ränta icke för sig eger någon giltig rättsgrund i andra fall än der räntan skall erläggas för löpande förskrifning och innehafvaren af en sådam försummar att hos gäldenär om räntans erhållande sig anmäla, men förbudet deremot i alla antra fall innefattar en premie för denförsumlige gälnären och motverkar punktlighet i liqvider, så sy; denna del.af räntelagstiftningen böra tillvägabringas den förändring, att gäldenär, som icke å förallotid erlägger utfäst ränta, skall å den förfallna n utgifva laga ränta, utom i det fall, att skulen är grundad på löpande förskrifning; i hvilket all ränta på ränta ej må beräknas förr än från och ned den dag, då gäldenären bevisligen blifvit affordrad den förfallna räntan. Någon allmän, föreskrift, huruvidaxdet vore tillåtet eller förbudet att vid försträckningsgifvande förskottsa RR NE