Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 3

gan den 25 Februari 1598 bestämd till sex procent. Den höjdes väl år 1666 till åtta procent, men nedsattes åter från och med 1688 till sex procent, såsom den högsta, hvilken kunde lagligen förskrifvas, och till fem procent, såsom den der, i saknad af särskilt aftal, finge någon ådömas; hvilka sistnämnda föreskrifter, hufvudsakligen intagna i 1734 års lag, ännu tjena till efterrättelse, med den ytterligare inskränkning, som bevillningsstadgans föreskrift om afdrag utaf den så kallade bevillningsprocenten innebär. Men vid sidan af dessa allmänna föreskrifter har tid efter annan för vissa slag af penningeförsträckningar en större frihet vid räntestol varit medgifven, såsom för biloch bodmerilån, för förlagslån till bergsbruk, fabriker och manufakturer med flera; för försträckningar från pantlåneinrättningen i Stockholm, och slutligen för lån hos rikets ständers bank ur den vid sistlidne riksdag provisoriskt bildade så kallade statslånefonden.n Komiterade lemna derpå en öfversigt af räntelagstiftningens utveckling i England, Frankrike, Spanien, Geneve, Sardinien, Holland, Preussen, Danmark och Norge, samt yttra vidare: Denna öfversigt af andra länders lagstiftning ådagalägger, hurusom under sednaste åren, och nästan samtidigt, grundsatsen om ränteaftalets frihet blifvit i många fall utan inskränkning inrymd uti den europeiska lagstiftningen, och detta i länder med vida skiljaktiga inre förhållanden, så till industriel riktning och utveckling, som till styrelsesätt, lagstiftning och folklynnen. Exemplet från Norge, der under kort på hvarandra följande tidsperioder denna frihet blifvit försökt, öfvergifven, men åter och i än större omfattning upptagen uti lagstiftningen, har isynnerhet synts upplysande. Förhållandena derstädes likna i allmänhet närmast våra egna och tillåta så mycket hellre en jemförelse från svensk synpunkt som hvarken näringsverksamhbeten eller penningeoch kreditväsendet kunna antagas hafva i Norge uppnått någon högre utveckling än härstädes. Man har också åt redogörelsen för lagstiftningsförhandlingarne hos brödrafolket egnat någon större utförlighet, bland annat derföre, att, på sätt borgareståndet uti sin omförmälda underdåniga skrifvelse vitsordar, den återgång från räntefrihet, hvilken 1851 års numera förändrade lagstiftning i Norge innebar, otvifvelaktigt utgjorde en bland de mest verksamma anledningarne till rikets ständers vid sistlidne riksdag visade betänklighet i afseende å då väckta förslag om räntans frigifvande. Den enstämmighet, hvarmed räntefrihetens grundsats blifvit af så många eljest skiljaktiga länder omfattad, synes nästan göra öfverflödigt att nu ingå i närmare utveckling af de skäl, som föranleda komiterade att sluta sig till densamma. Mera än 30 år hafva förflutit sedan f. d. lagkomiten i sitt förslag till civillag tillstyrkte ränteaftalets fullkomliga frigifvande. De motiver, som derför anfördes, sammanfatta kort och klart det väsentliga, hvarpå en dylik förändring skulle grundas; och komiterade tillåta sig att här åtengifva desamma. j Till förekommande af ocker eller en alltför stor ränta eller vinst af utlånta kapitaler har man i nästan alla civiliserade stater s iftat lagar, deri maximum för ränta och ansvar för dem, som fordrat eller tagit något derutöfver, varit stadgade. Erfarenheten har likväl öfver allt visat, att dessa lagar icke medfört den åsyftade verkan, utan snarare förvärrat det onda, som skulle förekommas. Man har låtit förskrifva sig en större summa, än man försträckt, låtit betala sig så kallade discretioner, betingat sig betalning i bättre myntslag än det man utgifvit, lemnat varor till ett öfverdrifset pris i stället för en del af penningebeloppet, ålagt gäldenären dryga uppoffringar för vinnande af anstånd eller förmåner att få omsätta lånet, att förtiga de mångfaldiga andra utvägar, som vinningslystnaden påfunnit för att eludera lagarne; och då dessa prejerier vanligen varit i hemlighet bedrifna, utan att något spår till deras upptäckt funnits, hvarken i skrift eller i vittnens minne, så hafva de merändels förblifvit ostraffade. Om ej sjelfva denna strafflöshet må anses såsom en uppmuntran till öfverträdelser af lagen, torde det åtminstone kunna för säkert antagas, att mången, som ej anser sig belåten med den ränta lagen fastställt, skall, enär han ej utan lagens öfverträdelse kan bereda sig äfven den riovgaste förhöjning derå, blifva frestad att sträcka sin fordran utom den gräns, som hans billighetskänsla eljest skulle hafva föreskrifvit. Om han betingar sig mer eller mindre utöfver den stadgade räntefoten, ådrager han sig i alla fall den förhatliga benämningen af ockrare. Af den ovilja och det förakt, hvarför, i följd af lagarne mot ocker, den, som tagit några få procents ränta utöfrer den tillåtna, varit blottställd lika med dem, som nutpressat räntor till en försträckningstagaren högst tryckande öfverdrift, har ock inträffat den å. följd, att kapitalister, som sjelfve draga i betänkande att omedelbart af den, som behöfver försträckning, fordra en måttlig förhöjning af räntan, lemna sina medel till förräntande i händerna på personer, hos hvilka begäret efter vinst öfverväger farhågan att nedsättas i andras omdöme, och som för deras mäklareåtgärder låta af försträckningstagaren betala sig vida mera än kapitalisten sjelf fordrat och åtnjuter i ränta. Enär nu ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och denna måste, under de ständigt och i oändlighet vexlande förhållanden i alla industrigrenar, der kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra mera här, än i andra kontrakter, inskränka de kontraherandes frihet att om vilkoren sig emellan öfverenskomma. Följden af denna inskränkning är icke den, att utvägen lättas för den idoge och behöfvande att på lindriga vilkor vinna understöd, utan snarare den, att han kommer att det alldeles sakna eller att han måste derföre betala en vida högre ränta än som egt rum, om det stått honom och försträckningsgifvaren fritt att derom aftala. Att lagarne mot ocker, så vidt de haft för afsigt att lägga hinner i vägen för den lättsinniga och vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, varit kraftlösa, är ock af erfarenheten tillräckligen besannadt. Slöseri och vårdslöshet hos gäldenärer äro icke följder af ocker och kunna således ej genom laga deremot förekommas. De leda sitt upphof ur gäldenärens sinnesart, och det är hufvudsakligen genom uppfostran som omtanka för eget väl, sinne för ordning, arbetshåg och känsla af pligter mot andra kun na väckas. Lagstiftaren tillhör det att genom fastställande af straff för vårdslösa bankruttörer söka afskräcka från en slösaktig lefnad, som underhålle: på borgenärers bekostnad, men icke att genom tvångslagar, som sprida sin skadliga verkan till allmänheten, inskränka allas frihet i afhandlingar om penningeeller varuförsträckningar.s i Härvid torde ytterligare böra tilläggas, att likasom allt pris betingas af förhållandet emellan tillgång ock efterfrågan, så bestämmes ock priset å penningar. det är räntans storlek, i främsta rummet af safnma omständigheter på kapitalmarknaden. Räntan blir högre i samma mån lånsökanderna äro många men långifvarne få; vid omvändt förhållande faller räntan. Sanningen häraf är ögonskenlig. Men det är icke mindre sannt, om också icke så lätt i ögo nen fallande, att dessa kapitalmarknadens vexlingar alls icke äro ett slumpens verk, utan bero af naturliga lagar, hvilka bestämma räntefotens storlek. Ty om ock allt pris, såsom nämndt är, i främsta rummet beror af tillgång och efterfrågan, så lämpar sig dock småningom efterfrågan efter priset. Blir dette sednare öfverdrifvet, så minskas efterfrågan och pricat vänder tllhaka ÅÄfvarctiear cåladar räntan 2