Aftonbladet – 19 oktober 1859, sida 3

HAHNHUCISITIOCLWENU IUCULVI, AdU val ICAG IUaNBallad alla olägenheter, hvartill må räknas det störande inflytande, som det ena landets politiska och ekonomiska rubbningar utöfva på det andra. Till de mångfaldigt öfvervägande fördelarne deremot höra, bland annat, både benägenheten och behofvet länderna emellan att vid inträffande förlägenhet understödja hvarandra. Då omständigheterna inom något särskilt land der föranleda en tillfällig stegring af penningeräntan, erbjuder andra länders lugna marknad utvägar att afhjelpa bristen; och när förlägenheten åter samtidigt träffar någon större del af handelsverlden, utjemna sig förhållandena snarast i de länder, som ega de litigaste handelsförbindelserna och icke af sina egna bristfälliga lagar och inrättninga: hindras att tillgodogöra sig det bistånd, som, mer eller mindre dyrt, dock alltid står till buds. Vår egen erfarenhet under senare tiden vitsordar detta. Men den lärer tillika, huru det blef nödig t att för ändamålets vinnande medgifva ett undantz 8 från lagbudet om fix ränta. Här uppträdde likyaj staten sjelf med sin kredit, såsom medlare, och räknade icke på annan vinost än att underlätta den. betryckta ställningen. En sådan statens mellankomst, för tillfället påkallad, är dock såsom regel hwarke:n behöflig eller gagnelig. Hvad staten då uträttade bör i allmänhet kunna öfrerlemnas åt och ombesör jas genom bankernas och enskiltes verksamhet. Ju mera bankförvaltningen, såväl riksbankens som de enskiltes, bringas i ett med dessa inrättningars än damål öfverensstämmande skick och, under behöriga kontroller till det allmännas betryggande, lemmnas er forderlig frihet vid sjelfva bankrörelsens bedrifvande. desto lättare skola de ock blifva i tillfälle att uppträda såsom medlare emellan tillgång och behof af penningar, äfven om behofvet stundom måste fyllas från främmande marknad. Dessa operationer, som både gifvas och förtjena namnet af penningehandr2: kunna dock aldrig bringas i naturligt tillswånd med mindre denna handel befrias från den taxa, som påbudet om en viss räntefot innebär, och som, vid cn stigande utveckling af penningeoch bankväsendet, måste finnas icke mindre ändamålslös och skadlig än de fordna taxorna på vissa andra förnödenheter voro för såväl köpare som säljare. Men icke nog dermed att under en tryckt penningeställniog ränteaftalets frihet utgör vilkor för bankernas förmåga att uppträda medlande och under stödjande; denna frihet innebär tillika och just ä följd deraf den på en gång säkraste och för den inhemska rörelsen minst störande utvägen för bankerna att på silfveruttagningen utöfva ett helsosamt inflyjtande. Det så kallade strypsystemet, hvilket nu j detta hänseende ofta utan all förberedelse anlit is, låter den ene för måhända mindre trängande benotf erhålla penningar till lägre pris än omständighete rna borde medgifva, under det den andre betages all utväg att på några vilkor få verkliga behof tillfn edsställda. Genom räntefotens stegring efter omstän digheterna skulle bankerna i tid inskränka efterfirågan inom de för tillfället oundgängligaste behofven. Riks banken skulle dessutom undgå faran deraf ratt, på tider då diskonträntan står högt i utlandet, inhemska kapitalister dit öfverflytta sina disponibla tillgångar för att komma i åtnjutande af en bögre ränta än den inom landet fixerade. En sådan i fverflyttning, som komme att ske just när de inhe ska kapitalerna minst kunde undvaras, måste naturligtvis förorsaka silfveruttagning från riksbanken. Det är till skydd för den lånbehöfvande som lawstiftaren fixerat räntefoten; och man synes i allmän. het hafva ntgått från den förutsättning, att långift varen vore den förmögne och mäktige, men låntagar ; ren den fattige och förtryckte. En närmare under-;j sökning af verkliga förhållandet skulle dock i de flesta fall jäfva denna förutsättning, särdeles om mas afräknar den upplåning. som, till fyllande af improduktiva konsumtionsbehof, eger rum och hvilken icke bör ur någon allmän synpunkt uppmuntras. Afsefndet å de utoch upplånande klassernas ställning torde således ingalunda rättfärdiga en lagstiftningg, som, till förmån för de senare, betager de förra någon större eller mindre del af den afkastning;, hvilken eljest, på grund af tidsförhållandena, kuride dem tillflyta, och detta så mycket mindre? som vid öfverflödig penningetillgång lagstiftnirigen icke förmår att bereda den afkastning, son den så kallade skäliga räntan skulle innebära. Att låta allting gälla hvad det kan, hlir också i denna fråga slutligen den enda regel, som-i sig innebär både billighet och rättvisa. Ur ingendera af nyssnämade synpunkter låter, enligt komiterades tanke, den bundna räntan försvara sig; och det skall äfven vid närmare undersökning befinns, att den icke ens länder till verklig fromma för dem, som dermed skulle gynnas. I f. d. lagkomitens här förut intagna motiver är denna -del af frågan vidrörd. Under en jemn penningetillgång erhållas försträckningar, oberoende af lagbudet, till en stundom lägre ränta än den der fixerade, och den i lag begränsade räntefoten tjenar endast då till att insöfva dem, som gjort sig beroende af andras penningar, i den föreställning, att sådana alltid, om ock med mer eller mindre besvär, skola erhållas till den lagliga räntan. På ett sådant antagande grundas företag och beräknas deras framgång. Lagen har liksom försäkrat derom; och visserligen — så stark är i allmänhet aktningen för lagbudet — skall penningetillgången hafva blifvit mycket uttömd, innan räntan under en eller annan form stiger öfver den lagliga gränsen. Men då detta förr eller sednare inträffar, utan att, såsom i händelse af fri ränta, dennas gradvisa stegring i tid varnat för faran och föranledt derefter lämpad inskränkning i företagens bedrifvande, då öfverraskas den med främmande kapital arbetande på en gång af omöjligheten att erhålla påräknade medel och nödvändigheten att i saknad dåraf till underpris föryttra sin egendom, eller ock finner han sin enda ögonblickliga räddning i den oftast lika förderfliga utvägen att kasta sig i händerna på dem, som, trotsande lagens bud, icke sky att betinga sig oskälig vinst 4 och desto lättare kunna öfverdrifva densamma, då er tillåten-allmän täflan icke utöfvar inflytande på räntans bestämmande. Vår nu gällande lagstiftning i detta hänseende förråder också en anmärkningsvärd brist på följdriktighet. 1 den allmänna räntefoten, begränsad till skydd för låntagaren och de företag, i hvilka upplånta medel skulle användas, har nemligen lagstiftaren undantagsvis medgifvit en större utsträcknirg just för förlagslån till sådana näringsgrenar, bergsbruk, fabriker m. fl., som eljest företrädesvis varit af lagstiftningen gynnade med skydd, monopolier och förmåner. Och om man äfven, isynnerbet innan bankväsendet här vunnit allmännare utveckling ieke sällan förnam klagan öfver de dryga vilkor nämnde näringars förläggare under eljest lugna förhållanden i penningemarknaden betingade sig, torde likväl exempel saknas att näringarnes idkare sjelfvc ifrågasatt någon inskränkande förändring i den at lag medgifna högre förlagsräntan. Det är fastmera just inom den del af representationen, hvilken företrädesvis måste anses föra bergsoch stadsmanna näringarnes talan, som banden på ränteaftalets frihet med mer och mer stadgad enhällighet öfverklagas. Förhandlingarne vid flera riksmöten och borgareståndets vid sednaste riksdag aflåtna underdåniga skrifvelse vittna derom. Komiterade bekänna sig obetingadt till-den me ning, som vill göra aftalets frihet gällande i vår räntelagstiftning; och ehuru komiterade jemväl tro sig kunna antaga, att denna mening mer och mer hyllas af det allmänna tänkesättet, torde likvät frågans genomgripande beskaffenhet fordra, att principen endast med varsamhet genomföres, (Slutet följer.) Om planer för och utförande af jernvägar och andra allmänna arbeter 1 vårt land ).