Aftonbladet – 18 oktober 1859, sida 2

väsendet; men enligt vår öfvertygelse är det just en inom vissa behöriga gränser inskränkt kongentreting, hvaraf vårt fattigväsende är i behof. Ått de från socknarne till de större fattighusen. remitterade wunderbållsbehöfvande icke der skulle kunna emottagas utan pröfning af hufuvida behofvet är verkligt, faller af sig sjelft, äfvensom att en viss, i egentligare mening kyrklig fattigvård alltid måste komma att inom församlingarne qvarstå. Att för öfrigt ingen slags organisation af fattigvården i ett land någonsin kan undvara behofvet af en vid sidan af densamma stående enskilt välgörenbet, kraftigast verkande i och genom fria associationer, är en sanning, som icke nog kan behjertas, och det är ju samma menniskokärlek, ehuru uppenbarande sig i olika former — än såsom lagstiftande och laglydig, än såsom allmosegifvande, enskilt eller i föreningar, än såsom vårdande, hvilken bar sig uppdraget att lindra den förhandenvarande nöden, bispringa de hjelpbehöfvande, upprätta de stapplande och kärleksfullt vårda dem, hvilka redan bemfallit åt eländet.